Tro och förnuft i DN

”Religion är inte en föråldrad kvarleva från äldre tid. Den utgör en ständig följeslagare till moderniteten och demokratin.” Detta läser jag, inte i en ledare i Kyrkans tidning, utan faktiskt på dagens ledarsida i DN. Perspektivet är fortfarande att tron står i motsatsförhållande till förnuftet, som enbart något inre, något subjektivt. Exempelvis:

I ett demokratiskt och individualistiskt samhälle blir frågan om den enskilde medborgarens värderingar avgörande. Vad tror jag på, vad är rätt och fel och vad vill jag att mina ledare ska tro på?

Svaret måste naturligtvis inte vara någon form av uppenbarelsereligion. För många räcker det att tro på tolerans, vanlig anständighet, förnuft, allas lika värde och så vidare. Men kvar står faktum. Detta är också en form av tro, en inre övertygelse som är lika svår att bevisa som Jesu uppståndelse.

Här finns ändå åtskilligt att ta fasta på. För det första att religionerna utgör en inflytelserik källa till människors värderingar och därför måste tas på allvar även av de upplysta (som exempelvis DN:s ledarredaktion). För det andra att människor alltid tror på något eller någon och att det därmed inte går att kategorisera människor i grupperna troende och icke-troende. Man kan inte välja att inte tro. Däremot, menar DN, kan man välja ”mellan den öppna, självprövande övertygelsen och den självgoda, blinda tron.” Inte heller detta behöver ligga långt från sanningen. Vår tro bör kunna utstå en prövning av både vårt förnuft och vårt samvete. Detta med tillägget att vi bör bruka dessa våra förmågor med ödmjukhet. För vad kan vi egentligen veta om tillvarons yttersta grund? Det finns gränser för vad vi kan resonera oss fram till.

Vidare kan man fråga sig hur stabil en ”öppen” och ”självprövande övertygelse” är. Och vad den egentligen grundar sig på. Här finns en naivitet hos DN:s ledarredaktion. Tag exemplet med det otrogne äkta mannen. Han skulle mycket väl ha kunna komma fram till att trohet och öppenhet är centrala värden för honom. Men sedan blir det lite trist i äktenskapet och han blir förälskad i en ny kvinna. Plötsligt dyker ett nytt värde upp som övertrumfar de andra: att följa sin inre längtan, att vara sann mot sig själv. Så han säger hejdå till sin hustru helt i enlighet med sin öppna och självprövande övertygelse. Och vem kan säga att han gör fel? Nu är övertygelser som baseras på gudomliga uppenbarelser ingen hundraprocentig kur mot otrohet. Det vet vi alla. Poängen är snarare att övertygelser som enbart har sin grund i oss själva är väldigt svajiga. De är beroende av vad vi för tillfället prioriterar i livet.

Vidare är en ”självprövande övertygelse” till sin natur subjektiv (eller åtminstone kollektivistisk om det är kollektivet snarare än individen som ”prövar”). Den är relativ den prövande agenten och kan inte, i princip, universaliseras. Men, vågar jag påstå, denna syn stämmer illa överens med hur vi faktiskt ser på våra övertygelser. Både inom politiken liksom hemma vid köksborden fäller vi omdömen om andra människor och kulturer, som om våra övertygelser hade en universell räckvidd. Exempelvis fördömer de flesta svenskar kvinnlig omskärelse och önskar pådyvla denna uppfattning på kulturer som har helt andra utgångspunkter än den svenska. Den moral vi står för, tror vi också gäller för alla människor. Och detta är moralens väsen.

Slutligen vill jag bara kommentera DN:s definition av tro: en inre övertygelse som svårligen går att bevisa. Just Jesu uppståndelse är här ett utomordentligt dåligt exempel eftersom allt vi vet om händelserna kring Jesu död talar för att Jesus verkligen uppstod (se exempelvis William Lane Craigs artikel Contemporary Scholarship and the Historical Evidence for the Resurrection of Jesus Christ). Att tron varken går att bevisa eller motbevisa verkar vara den linje många teologer väljer idag. Det tycks som detta ger tron utrymmet tillbaka. Men det är en defensiv hållning! Eftersom åtminstone en del av tron innehåller försanthållanden borde sanningsfrågan vara central för alla troende. Är det sant det vi tror på? Ska man utvärdera kristendomens sanningsanspråk handlar huvudfrågan om vem Jesus var. Var han den han utgav sig för att vara, alltså Gud, eller var han en lögnare? Faktum är att svaret på denna fråga påverkar vår inställning till alla andra religioner också. Så varför inte börja resonera och reflektera om Jesus? Och i detta finns inte enbart utrymme för känslor utan även för empiri och förnuft. Vår tro bör ges goda grunder, inte enbart hänga i luften.