Tankar från fjällen

Förra veckan var vi i fjällen, i Kebnekaise-trakten närmare bestämt. Det var svettigt och myggigt denna gång. Men oändligt vackert. När jag inte beundrade omgivningarna eller fäktade med myggor och knott ploppade några tankar upp.

En handlade om ansvar. Oppositionsledarna krävde ju justitieministerns avgång direkt efter Hallrymningen. De menade att han var ansvarig, om inte för rymningen i sig så åtminstone för att kriminalvården successivt försämrats så till den grad att narkotika, mobiltelefoner och pistoler flödar fritt på våra anstalter och att personalen en sommardag till stor del består av outbildade, oerfarna vikarier. Med mera. Folkets reaktion på avgångskravet var entydigt: ”Avskeda inte vår mysiga, sympatiska, sommarpratande, fotbollskommenterande och snygga justitieminister! Vad skulle han kunna ha gjort!” Två ”vanliga” människor som intervjuades i DN fångade den allmänna uppfattningen i ett nötskal. Den första menade att man inte kan lägga felet på en människa. Den andra att det är fel på systemet och inte på en enskild person. I det första fallet kan man undra om betoningen borde ligga på en eller människa. Resultatet blir emellertid detsamma. Vi kan inte klandra en människa när något går väldigt snett. Inte heller kan vi lägga skulden på en människa. Felet är, som så ofta annars, systemets. Och systemet kan vi inte avskeda. Faktum är att en enskild person inte kan göra något åt systemet. Det bara är där, orubbligt och med sitt eget liv.

Nu säger inte jag att Bodström verkligen borde ha avgått. Men det vore befriande om någon politiker på eget initiativ någon gång visade att de faktiskt har makt och därmed ansvar, att de inte bara ingår i ett stort kollektiv och saknar egna påverkansmöjligheter. Vi svenskar behöver återfå tron på den enskilda människans möjligheter att lyckas och att misslyckas. Vi är ju inte slavar under systemet. Om vi skärskådar det närmare kommer vi att se att systemet inte finns. Där finns bara människor. Och alla har vi makt och Bodström mer än de flesta av oss, så särskilt över kriminalvården.

Var man än vandrar hjälper det om vägen på något sätt är markerad. I fjällen finns det rös längs lederna. Dessa är så placerade att man åtminstone ska se ett framför sig hela tiden. Ibland behövs de inte för stigen är väl upptrampad. Men i Guobirvaggi, till vänster, finns det inga stigar. Där finns bara sten, sten och sten. Och så ett och annat rös. Hur ska jag då särskilja rösen från dess omgivning? Rösen består ju enbart av stenar placerade på varandra. Och stenar finns i hela dalgången och ofta ligger de på varandra. Det som skiljer rösen från sin omgivning är att omgivningens stenar ligger huller om buller, till synes utan någon ordning. Rösens stenar, däremot, är prydligt placerade på varandra. Deras placering bär tydliga spår av intelligens. Vi människor känner igen dessa spår. När vi ser ett rös vet vi att en människa skapat det för att leda oss rätt.

På samma sätt skulle man kunna resonera, eller kanske uppleva, om oss människor och den värld vi lever i. Både människan och jorden bär tydliga drag av design. Vi är under av ordning i en kaotisk omgivning. Den moderna människan må se ordningen men ser tyvärr inte att det på samma sätt som för rösen ligger en intelligent varelse bakom. Det är lättare att erkänna att rösen är konstruerade och inte ett resultat av slumpen än att vi människor är skapade. Det senare skulle ju kunna innebära ett hot mot vår autonomi och även vissa förpliktelser. Sådant är ju jobbigt. Bättre då att tro att vi blivit till genom eoner av slumpvisa mutationer. Även om den inte är mycket till tro är den i varje fall bekväm. Det räcker för många (för djupare resonemang om detta, läs The 2001 Principle).

I år fick jag för första gången uppleva det norrländska myggeländet. Allt regn och den sena värmen gjorde att insektsinvasionen försenades. När den väl kom, någon dag efter vår ankomst, kom den med besked. Kvällarna blev olidliga, åtminstone i dalgångarna och nära vattendragen. Även under dagarna, mitt på fjället, angreps vi. Inte av mygg men av knott och flugor. De inte bara sög vårt blod, de knaprade även i sig bitar av våra kroppar. Och när myggor flyger in i munnen är det inte så lätt att lovsjunga Guds underbara skapelse. Jag kunde inte annat än att förbanna alla dessa insekter. Och jag kände mig som en världsförbättrare av rang efter att ha dödat ett 20-tal myggor i sovrummet. Folk säger att insekterna är bra för fåglarna och nödvändiga för ekosystemet. Men det håller inte. Det finns nämligen inte så många fåglar i norra Lappland, trots överflödet av mat. Och ett abstrakt ekosystem väger ganska lätt jämfört med den plåga myggen och knotten utgör. Så utrota dem alla! Döda!

Till dem som säger att även myggorna tillhör Guds underbara skapelse säger jag bara: Var fanns myggorna på Noas ark? Ingenstans! Därför måste de ha uppkommit efter syndafloden, bland alla träsk som skapades av vattnet. Myggen (liksom knotten) är träskvarelser som uppstått som ett resultat av människans synd och inget vi kan lasta Gud för. Så är det.

Ps. Du kan förstora bilderna genom att klicka på dem.