Lagstyret hotas av svag polis

Det som skiljer en demokrati från en diktatur mer än något annat är att demokratins medborgare, inklusive statschefen, är underställda lagen. I en diktatur finns visserligen ofta lagar men människorna är i praktiken underställda sin ledare. Och denne ledare är gud i sitt eget land. Han är inte underställd någon annan än sig själv. Detta måste inte nödvändigtvis vara av ondo eftersom inget i princip hindrar denne ledare från att vara både rationell och överlåten folkets bästa. Snarare är det anarkistiska (laglösa) tillståndet som är demokratins fiende nummer ett.

Lagstyret är grunden för ett rättvist samhälle. Där bedöms alla efter samma måttstock. Det skapas också stabilitet och för entreprenörer en nödvändig förutsägbarhet. Jag menar att lagstyret, såsom en av grundbultarna för ett gott samhälle, är en förutsättning för välfärdsstaten. Först lagstyre, sedan välfärd.

För att lagstyret ska fungera krävs emellertid mer än lagar. Lagarna måste ju upprätthållas för att fortsätta att vara lagar. Lagar som inte upprätthålls kommer inte att efterlevas, det är den bistra sanningen. Av detta följer att ett effektivt och starkt polisväsende som har folks förtroende är nödvändigt för att vi ska bevara lagstyrets alla fördelar. Ett svagt polisväsende kommer inte att kunna hålla brottsligheten i schack och kommer därför att successivt förlora folkets förtroende. Följden blir att allt grövre brott kommer att kunna utföras utan större risker vilket i sin tur gör att medborgarna kommer att beväpna sig och ta lagen i egna händer. Anarkin närmar sig.

Flera tecken pekar på att utvecklingen i Sverige går åt klart fel håll. SvD rapporterade häromdagen om en kraftig ökning av villainbrotten och att endast en tiondel av alla inbrott blir lösta. På många håll är det ännu sämre. I Söderort i Stockholm har endast två procent av inbrotten klarats upp. En polis säger: ”Det finns inte folk helt enkelt. Vi kan i princip bara ta emot anmälningarna och sedan skicka ärendet vidare till statistiken.” Detta är, milt talat, otillfredsställande. Resultatet kommer som ett brev på posten. ”Vi litar inte på polisen längre”, vittnade en familj om som haft inbrott 10 gånger utan att polisen gjort något gripande.

Häromveckan blev uppståndelsen stor när en privat polsk säkerhetsstyrka grep ett par utpressare på svensk mark. Mannen som anlitat dem saknade förtroende för den svenska polisen. Han hade också råd att hyra in polackerna vilket de flesta privatpersoner inte har. Scenariot påminner om det som utmålas i filmerna Livvakterna och Den tredje vågen. Dessa handlar ju om hur brottsligheten breder ut sig över Europa och att polisen står handfallen. Privata säkerhetsbolag växer sig allt starkare och tar över uppgifter som i en rättsstat borde utföras av polisen.

I en personlig artikel i Världen idag läser jag också om missnöjet med utredningen av mordet på den småländske bonden Rolf Nilsson som brutalt dödades under ett rånförsök i sitt eget hem. Hans vän Johan Engblom skriver om sin frustration över polisens agerande:

Givetvis ska polisen få göra sitt jobb ifred och i enlighet med alla juridiska principer. Men därifrån till att behandla villiga medborgare med vad som snarast kan betecknas som förakt, är det långt. Allt vi sade hade underordnad betydelse eller var totalt irrelevant, utan betydelse för utredningen.

Han tillägger: ”Måste man vara utrikesminister för att få sitt mord ordentligt utrett?” Svaret måste vara att, nej, alla medborgare ska kunna begära att de brott de utsätts för utreds av polisen. Det är helt oacceptabelt att anmälningar enbart ”skickas vidare till statistiken”, att man ska behöva anlita privata säkerhetsbolag för att ta itu med utpressare eller att vittnesmål av någon anledning negligeras i en mordutredning. Det är förstås ekonomisk kris överallt inom den offentliga sektorn men en stark och fungerande poliskår måste högprioriteras. Högst på den politiska dagordningen står idag vård, omsorg och skola. Det är dags att tänka om här. Tror vi på lagstyre måste vi också satsa på lagens upprätthållande. Det må sedan handla om mer pengar eller en kraftig omorganisation av polisens nuvarande resurser.