Småfrågornas politik

Johan Tralau skriver i dagens SvD en kommentar, apropå politikerveckan i Almedal, om hur även småfrågor kan göras till politik. Han skriver:

SACO anordnade i tisdags exempelvis ett seminarium för att uppmärksamma T-personers ställning i den högre utbildningen. Den ännu fåkunnige kan upplysas om att T-personer, eller transpersoner, är den sista bokstaven i HBT, homo-, bi- och transpersoner. Och den som till äventyrs tycker att HBT är en litet för stor minoritet för att göra riktig politik av kunde därför ägna en eftermiddag åt den allra minsta minoriteten i minoriteten, nämligen åt transvestiter, transsexuella, transgenderister, intersexuella och några kategorier till som jag har glömt.

Det var ett mycket välordnat seminarium, och alla tycktes ense om att det rörde sig om en mycket stor och viktig fråga. Trots allt hade man lyckats samla en ganska stor grupp av de berörda, för i panelen fanns tre transpersoner, av vilka visserligen bara två hade anknytning till högre utbildning. Och en representant för Universitetslärarförbundet menade att det var just detta, så kallad ”hbt-kompetens”, som universitetslärarnas obligatoriska pedagogiska utbildning borde handla om. Det var litet tunnare med konkreta förslag. Men i ett flygblad som delades ut på mötet stod det att dessa frågor måste göras till ett kärnämne i skolan.
…
På måndagen anordnades en debatt om fetmabomben, alltså om förhållandet att alla håller på att bli så ovärdigt och kostsamt feta. Och en pigg dietist i panelen menade att mat och motion måste göras till kärnämnen i skolan.
…
Man måste vara tacksam för att man inte tillhör den uppväxande generationen. Tänk att leva med hotet att i skolan ha kärnämnen som gick ut på att det är viktigt att äta kruskakli och gå långa promenader och lära sig distinktionen mellan intersexuella och transgenderister.

Har man små barn börjar man nästan överväga skolgång i hemmet. Och man börjar nästan längta efter att konfrontera stora och avskyvärda kommunistiska projekt med partikommissarie Ohly i stället för den nya politikens alla försök att göra politik av sexuella identiteter och cornflakes och fiberintag.

Det är lätt att hålla med. Var finns de stora frågorna och de stora perspektiven? Varför är debattutrymmet så trångt? Det politiska samtalet handlar nu nästan enbart om några procentenheter hit eller dit eller hur välfärdssamhällets välsignelser ska spridas till de allra minsta minoriteterna. Vissa skulle kanske säga att det beror på att vi nästan uppnått himmelriket, det finns bara lite kvar att putsa på. Jag menar att det beror på att vi svenskar, och särskilt vårt ledarskap, så gott som helt saknar visioner och mod. Det är sövande.