Kulturuppdraget och evangeliet

Jag har ofta stött på uppfattningen att kristna egentligen inte borde ägna sig så mycket åt moraliska eller samhälleliga frågor utan fokusera på det viktigaste, nämligen att verka för spridandet av Evangelium. Så här kan det exempelvis låta: ”Låt oss tala mindre om homosexualitet, abort, förtryck och andra orättvisor och mer om Jesus. Låt oss sprida kärlek och inte missämja. Peace, love and understanding”. Eller som Krister Holmström skriver om Irakkriget i en ledare i tidningen Trons värld: ”Den grundläggande lärdomen tror jag är att det inte går att upprätta fred och säkerhet på jorden med mänsklig makt. Det verkar som att makten i sig är korrumperande, när den blir tillräckligt omfattande… Men vår grundläggande övertygelse är att det bara är fridsfursten Jesus som kan skapa fred, och att det avgörande för människor i alla länder är att försonas med Gud genom tron på Jesus Kristus.”

Enligt dessa synsätt är det enda vi kan och ska göra som kristna att evangelisera världen och i jämförelse med detta blir alla andra aktiviteter så obetydliga och utsiktslösa att de inte förtjänar den minsta tid eller ansträngning. Denna uppfattning går hand i hand åsikten att vårt dagliga arbete främst går ut på att ”vittna om Jesus”. Med detta menas då att vi ska prata med våra kollegor om hur härligt det är att vara frälst och att Jesus är svaret och lösningen på alla våra problem. Att läsa böcker om hur man evangeliserar på arbetsplatsen blir då viktigare än att utveckla sina kunskaper inom yrkesområdet. För visst sade Jesus till sina lärjungar att de skulle lämna sina yrken och följa honom?! Visserligen kan godhet uttryckas på andra sätt än att evangelisera men då alltid i syfte att det ska få en evangeliserande effekt. För det enda som gör vår Herre glad är ju att det blir många frälsta på kvällsmötena. Eller?

Det kanske märks att jag har problem med detta sätt att se på det kristna livet. Även om människors eviga väl borde vara högprioriterat för alla kristna, så visst finns det andra saker som är viktiga. Eller som Peter Kreeft har sagt: ”Även om kärleken är det högsta och därmed viktigare än pengar så gör ju inte det pengar till något oviktigt.” Och jag tänker mig också att det högsta för en kristen egentligen inte är att evangelisera utan att älska Gud. Detta är det första och största budet. Och likafullt som kärleken till Gud kan innebära att jag lämnar mitt yrke för att kunna predika evangelium, kan det också innebära att jag ägnar mitt liv åt att få Guds goda ordningar att genomsyra samhället. Och det är ett samhälle utan ”samkönade äktenskap” och aborter. Chuck Colson, en ”kulturkrigare” av rang, kommer till min hjälp i en kommentar (kräver fri registrering för att läsas):

Some weeks ago I spoke to a gathering of pastors about engaging the cultural battles of the day. Afterward, the pastors had a lot of questions — but they were also a bit confused. One asked: ”But won’t engaging the culture this way interfere with fulfilling the Great Commission? Isn’t this our job — to win people to Christ?”
That people still think this way left me momentarily speechless. ”Of course we’re called to fulfill the Great Commission,” I replied. ”But we’re also called to fulfill the cultural commission.” Christians are agents of God’s saving grace — bringing others to Christ, I explained. But we are also agents of His common grace: We’re to sustain and renew His creation, defend the created institutions of family and society, and critique false worldviews…

This is why Christians must never limit themselves to evangelism alone or to the ”feel good” church. We must not stand by while our culture is hijacked by alien philosophies hostile to the created order…
If Christians do not seize the moment and act on the cultural commission, there soon will be no culture left to save. But when we do our duty, we can change the world…

Yes, Christians must evangelize the world. But each of us must also work out our role in the common grace in our own lives, glorifying God by helping restore His creation. In so doing, we will bring the majesty of God and His righteousness to bear against the crumbling structures of a fallen society.

Chuck Colson skulle behöva komma till Sverige och prata om denna sak med våra kyrkoledare. Att kyrkan kan vara en kraft i och för samhället och alla dess människor, både på idéplanet och mer praktiskt, verkar inte ha trängt in. Jag tänker närmast på hur defensivt och introvert samfunden har agerat i debatterna om hetslagstiftningen och ”samkönade äktenskap”. Ett genomgående tema i de uttalanden som gjorts från kyrkligt håll har varit oron över att staten blandar sig i hur kyrkan förrättar sina gudstjänster. Det har låtit så här: ”Får inte vi predika hur vi vill längre? Och ska vi tvingas viga homosexuella också?! Fy bubblan! Inte i min kyrka!” Denna oro är visserligen befogad men en någorlunda visionär ledning skulle mer oroa sig över vart samhället är på väg när det fria samtalet stryps och äktenskapet eroderar.

Läs mer av Charles ”Chuck” Colson på detta tema i artikeln ”What Are We Doing Here?”. Lyssna också på Peter Kreefts föreläsning ”How to Win the Culture War”.