Michael Moores lögner

Den europeiska mediaeliten applåderar över att Michael Moore vann guld i Cannes för sin film ”Fahrenheit 9/11”. Varför? För att han är en god komiker? Nej, det är knappast det som lyfts fram. Hans filmer kallas ju dokumentärer. Så vad kan det vara som gör Moore så populär? Självklart beror det på att han är en framgångsrik amerikansk TV-personlighet som är kritisk mot George Bush. Vi gillar ju personer som är kritiska mot den amerikanska administrationen. Och denne Moore beskriver Bush som om han vore både en idiot och en lögnare i formen av en dokumentärfilm. Kan det bli bättre? Nej, i varje fall inte om det enda man bryr sig om är att bli peppad i sitt Bushhat.

Den samvetsgranne undrar förstås om det Moore påstår i sin film är sant eller inte. Säkerligen borde verklighetsförankring vara något centralt för dokumentärfilmare. Det Moore påstår är att Bushadministrationen smugglade ut medlemmar ur Usama bin Ladins familj från USA strax efter elfte september utan att låta dem förhöras av FBI, allt för att rädda relationen till denna stenrika familj. Sant eller falskt? Det visar sig att fallet med Usama bin Ladins familj är utrett av den amerikanska elfte september-kommissionen vars dokument är publicerade på internet. Så det är bara att läsa:

The Saudi flights were screened by law enforcement officials, primarily the FBI, to ensure that people on these flights did not pose a threat to national security, and that nobody of interest to the FBI with regard to the 9/11 investigation was allowed to leave the country. Thirty of the 142 people on these flights were interviewed by the FBI, including 22 of the 26 people (23 passengers and 3 private security guards) on the Bin Ladin flight. Many were asked detailed questions. None of the passengers stated that they had any recent contact with Usama Bin Ladin or knew anything about terrorist activity…

The FBI has concluded that nobody was allowed to depart on these six flights who the FBI wanted to interview in connection with the 9/11 attacks, or who the FBI later concluded had any involvement in those attacks. To date, we have uncovered no evidence to contradict this conclusion.

Det är tydligt att ”dokumentera” inte alltid betyder att skildra verkligheten.

Det mest tråkiga i sammanhanget är ändå medias okritiska förhållningssätt till filmen. Bland annat kunde vi i förra lördagens Konflikt höra en intervju med den journalist som Moore stödjer sig på i sin film. Trots de mest osannolika påståenden verkade det aldrig förefalla för Konfliktreportern att historien om bin Ladin-familjen kunde vara falsk. Författaren och Timbromedarbetaren Johan Norberg skriver om detta i SvD:

Svenska journalister har som väntat gjort vågen för Michael Moores guldpalmsbelönade dokupropaganda. Nu förs den vågen vidare även av de seriösa samhällsmagasinen i P1.

I söndagens Godmorgon, Världen! hyllar Kulturnytts chef, Maja Aase ”våran Moore”, och förklarar framgången bl a med att ”han har väl rätt, liksom” – t ex om ”presidentens gullande med Usama bin Ladins familj”, med vilket bl a avses att Bush lät bin Ladins släktingar lämna USA direkt efter 11 september utan förhör.

Dagen före behandlade det nya spännande programmet Konflikt samma ämne. Cecilia Uddén introducerade reportaget med frågan: ”stämmer Michael Moores anklagelser?”. Svaret – en okritisk intervju med Craig Unger – den författare Moore stöder sina påståenden på – var utan tvivel ja.

För ett par veckor sedan skrev samme Norberg även en kolumn om Moores fria förhållande till sanningen. Där kunde vi läsa:

I debuten Roger & Me manipulerade han kronologin så att det skulle se ut som om händelser som ägt rum många år tidigare var en reaktion på General Motors massuppsägningar 1986. Den Oscarsbelönade Bowling for Columbine vimlade av förvanskningar och avgörande scener fejkades. Moore gjorde gällande att USA hade stött talibanerna med mångmiljonbelopp, när det egentligen var bidrag till afghanska NGO:s, och han sade sig avslöja en fabrik som producerar kärnvapen, trots att den endast tillverkade raketer för satellituppskjutning.

När han synas gömmer sig Moore gärna bakom clownmasken. I en CNN-intervju 2002 vägrade han kommentera ”grova felaktigheter” i hans verk: ”Varför skulle jag? Hur kan det finns felaktigheter i komedi?”. Det kan vara värt att hålla det i minnet när man läser recensenter som går på Moores skämt i Fahrenheit 911.

Konflikt hade i lördags, apropå ”Fahrenheit 9/11”, ett inslag om politiseringen av konsten. Det som också borde diskuteras är den allt mer ogenerade politiseringen av journalistiken. I ett pluralistiskt land vore det inte hela världen om nyhetsförmedlingen vinklades till förmån för än den ena och än den andra. Men i det homogena Sverige är denna process förödande för vår möjlighet att få en rättvis bild av vår omvärld. Internet i all ära men det är fortfarande TV, radio och tidningar som främst tillhandahåller information och analyser om det som pågår i världen. Och när dessa gemensamt pratar med kluven tunga förvanskas ett helt folks världsbild. Det är en skrämmande tanke!