Gibsons mästerverk om korset

Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår blir vi helade.

Med denna text inleder Mel Gibson sin film ”The Passion of the Christ”. Jag har precis sett den och kan inte säga annat än att den är ett mästerverk. Istället för att återberätta Jesu liv från första kapitlet till det sista i evangelierna (som övriga Jesus-filmer) har alltså Gibson valt att fokusera på Jesu lidande och död. Allt i filmen handlar om korsfästelsen. De återblickar som görs pekar alla framåt mot korset. Budskapet är tydligt: Jesus kom för att dö och att bära våra synder. Genom filmen blir det tydligt att priset var enormt och att vi inte bör ta förlåtelsen och det eviga livet för något självklart.

Vad jag kan se är Gibson väldigt trogen evangelierna. Här och var finns (förstås) lite extrabibliskt material. Det är ju ett måste när man gör en film av en bok. Men både i stort och i smått är jag övertygad om att filmen ger en rättvis bild av vad som egentligen hände.

Många kristna ondgör sig över detta fokus på lidande och död. Kyrkans tidnings chefredaktör Olav S Melin är här typisk. Han skriver: ”Gibson förmedlar en försoningsteologi som handlar om skuld och offer. Och om hur Jesus genom sitt lidande återupprättar Guds ära. Där finns inte ett uns av uppståndelsetro. Av tron på kärlekens undergörande kraft. Det är en bild av medeltiden vi får del av.” Av påskens ”glädjebudskap finns inte ett spår i filmen.” Melin verkar vilja skynda förbi långfredagen, ja kanske helt gå runt korset, för att snabbt komma till påskdagens uppståndelse. Den är ju behagligare. Mindre blod. Mindre tal om synd, skuld och offer. Mer om ”kärlekens undergörande kraft”. Men ingen kan uppstå som inte först har dött. Och utan syndamedvetande finns heller ingen möjlighet till försoning. Utan törnekrona finns ingen segerkrans.

Kyrkans symbol är korset. Inte för att Jesu död är den enda viktiga händelsen i hans liv. Utan inkarnation hade han förstås inte kunnat dö, utan uppståndelsen funnes inget liv och utan himmelsfärden ingen Ande. Ändå har kyrkans huvudbudskap genom alla tider varit korset; att Gud själv dog på ett kors för vår skull. Så kunde vi i skärtorsdagens mässa sjunga:

*O huvud, blodigt, så ratat av hån och smälek höljt. O huvud, slaget, fårat, i kamp och ångest böjt. O huvud som skall skall siras med ärans krans en dag, men nu med törne viras, dig ödmjukt hälsar jag. *(Sv Ps 144, text från 1200-talet)

Jesu lidande och död står i centrum av den kristna tron. Att Gibson gör en film om detta mest centrala borde enbart applåderas.