Knutby, sekt och kristen tro

Är alla människor som tar sin religiösa tro på allvar (det vill säga de som låter tron få effekter på livsföring och värderingar) begivna åt flockmentalitet och sekterism? En tidigare god vän riktade för några år sedan den anklagelsen mot mig på grund av min offentligt deklarerade uppfattning om homosexualitet samt min vilja att vänta med sex tills jag gift mig. I den diskussion (läs gräl) som följde kunde jag inte få min meningsmotståndare att se att det är skillnad på religion och sekt. Debatten som följt efter avslöjandena om Knutby pingstförsamling har liknande tendenser. I förra söndagens Godmorgon, världen! menade exempelvis Lotta Gröning (chefredaktör för Norrländska socialdemokraten) att Knutby gett den kristna fundamentalismen ett svenskt ansikte.

Lundafilosofen Roland Poirier Martinsson skrev i veckan en upplysande ledarartikel i SvD på detta tema. I den kunde vi bland annat läsa följande:

Vänsterns budskap har varit att det finns väsentliga samband mellan gudstro och fanatism, församlingsliv och sekterism. Ibland har det låtit som om det vore en tillfällighet att mordet hände just i Knutby. Som om det hade kunnat drabba vilken församling som helst.
Förutom att det är förolämpande är det också fel. Tydlig moral och social kontroll står inte i något lagbundet förhållande till flockmentalitet och blind lydnad. Tvärtom växer möjligheterna till frihet och lycka för den som går regelbundet i kyrkan – i varje fall om vi ska tro färska amerikanska statliga utredningar och ett antal vetenskapliga studier från internationellt välkända universitet på båda sidor om Atlanten.
…
Knutby ger exempel på hur man kan utnyttja fanatism och sekterism för sina syften. Mekanismerna är verksamma inom många subkulturer. Att skylla det på religion i allmänhet är lika fel som att skylla gängvåldtäkter på liberalismen.

Det mesta går egentligen att reda ut genom att läsa i ordboken om vad som karaktäriserar en sekt. En sekt definieras så här: ”en mindre grupp med utpräglade avvikande åsikter som brutit sig loss från viss större rörelse”. Utmärkande för sekten är också dess auktoritära och mer eller mindre avgudade ledarskap. Detta torde vara en ganska okontroversiell definition. Med denna blir det uppenbart att man inte behöver tillhöra en sekt enbart för att man är kristen (inte ens om man tar sin tro på allvar). Kyrka och sekt är två vitt skilda saker. Att mena att homosex är synd eller att sex hör till äktenskapet (eller att det finns änglar och demoner, att denna värld har ett slut då rättvisa kommer att skipas, att människans slutdestination är himmel eller helvete) är vidare inga tecken på att man tillhör en sekt eftersom dessa lärosatser tillhört den världsvida kyrkan sedan länge. Om man däremot påstår att Kristi brud heter Åsa Waldau och inget annat finns det anledning för omgivningen att känna oro eftersom uttrycket Kristi brud av tradition används om alla kristna (med tillägget att enskilda hängivna kvinnor visst kan kallas Kristi brudar bara ingen gör exklusivt anspråk på denna titel).

Trots att det alltså borde stå klart vad som är sekt och vad som inte är det och att det som hänt i Knutby inte har någonting med kristenheten i stort att göra, kan vi se hur fientligheten mot kyrkan ökat de senaste veckorna. Roland Poirier Martinsson skriver: ”Svepande generaliseringar har använts för att förlöjliga och såra delar av befolkningen. Motivet? Att bekräfta sin egen världsbild till priset av respekt för andra.” Visst är det så. Hur blida kristna än är utgör de alltid en nagel i ögat på människor som önskar sitta tryggt i det korthus som den materialistiska och ateistiska världsbilden utgör. Kristna är världens salt och salt svider.