Könsidentiteten sitter i hjärnan

Man är man redan vid födseln. Det är en av slutsatserna av en studie om hur pojkar påverkats av att uppfostras som flickor. Forskarna William Reiner och John Gearhart har studerat 16 pojkar som på grund av en sällsynt defekt på penisen genomgått könsbyte som små. Föräldrarna har sedan uppmanats att uppfostra dem som flickor. Tidningen Smålänningen skriver:

De 16 barnen i studien var mellan 5 och 16 år gamla när Reiner och Gearhart undersökte deras livssituation. Det visade sig att i två av fallen hade inte föräldrarna brytt sig om läkarnas råd. Barnen hade behandlats som om de var pojkar, och båda två uppfattade sig som sådana. De övriga 14 hade uppfostrats som flickor, men av dessa betraktade sig åtta numera som pojkar. Sex av dessa hade tagit steget fullt ut och bytt kön helt och hållet.
Av de återstående uppgav sig en ha oklar könsidentitet, medan fem levde som flickor. Även de senare hade dock intressen och attityder som ofta brukar uppfattas som typiskt manliga. De valde exempelvis typiska pojksporter när de idrottade. Intressant nog uppgav fyra av barnen redan som mycket små att de var pojkar, trots att alla behandlade dem som flickor, och trots att de saknade manliga könsorgan.
Det finns flera sätt att tolka resultaten, men utan att överdriva står det fullkomligt klart att försöken att byta kön på de nyfödda pojkarna varit ett stort fiasko. Trots plastikkirurgi och trots en riktad uppfostran, har merparten ändå mentalt förblivit pojkar.
Reiner och Gearhart drar två slutsatser av sina rön. Den första är att läkarna omedelbart bör upphöra med sin nuvarande praxis att försöka göra om pojkar till flickor. Risken för emotionella trauman är alltför stor. Den andra slutsatsen är att könsidentiteten inte är någon konstruktion eller bara en effekt av omgivningens påverkan, utan något man föds med. Det mest intressanta kanske är att denna identitet inte sitter i könsorganet i första hand, utan i hjärnan.

Detta är inga märkligheter, egentligen. Det är inte bara vår kropp som är ”könslig”, även vårt psyke är det. Vårt inre påverkar vårt yttre och vice versa. Förnuft och empiri är entydiga på denna punkt. Kvinnan och mannen är, till sin natur, olika (och helt underbart så). Det som är förvånande i sammanhanget är att jag inte slår in öppna dörrar när jag påstår detta. För det finns ett gediget motstånd mot denna tanke inom media och universitetsvärld. Nu menar inte jag att de så kallade genusforskarna (och programledarna till P1:s Gender) alltid har fel när de hävdar att kulturen påverkar våra könsuppfattningar och könsroller. Det blir fel när detta blir det allena rådande perspektivet, det vill säga när alla icke-kroppsliga skillnader mellan könen enbart ses som sociala konstruktioner. Jag skulle önska att vi kunde få en intelligent diskussion om av vad som är genuint manligt och genuint kvinnligt och hur män och kvinnor genom sina olikheter skulle kunna betjäna varandra bättre. Den vilsenhet som råder på detta område tjänar inga goda syften.

Reiner och Gearharts studie finns publicerad i New England Journal of Medicine.