Konsten att provocera tillbaka

Att jämföra massmörderskan Hanadi Jaradat med snövit är en självklar provokation. Att den israeliske ambassadören då drar ut kontakten till strålkastarna borde varken förvåna eller förarga. Men kultureliten upprörs över detta ”brott mot yttrandefriheten” och regeringen upprepar ”oacceptabelt”, ”oacceptabelt”. Så slätstruket och trist. Var finns egentligen utrymmet för känslor och ilska i Sverige? Att då läsa Lars Terjes insändare häromdagen i SvD var upplyftande. Han skriver:

Är Dror Feiler och det han gör sakrosankt? Visst är Mazels agerande märkligt för att emanera från en diplomat (!) – men vart har nu de många radikala stämmor tagit vägen, som annars i alla lägen hyllar civil olydnad? År det mindre respektabelt att angripa Dror Feilers lättrekonstruerade installation än en flygbas, en minkfarm eller en atomavfallstransport? Var är de som applåderade Dan Wolgers för att han snodde en soffa, eller var det två, på Liljevalchs häromåret? Tillgreppet i sig var ju ett konstverk. Själv ser jag Mazels aktion som en underbart interaktiv konstnärlig åtgärd, som snarast borde hyllas av alla reflekterande och progressiva konstvänner, helt fantastisk! Detsamma gäller i än högre grad den person, som berikade installationen med några foton av israeliska dödsoffer för palestinska ”självmordsbombare”. Både den personen och Mazel har ju, låt vara möjligen omedvetet, visat en imponerande lyhördhet för hur vissa postmodernistiska konstverk skall upplevas för att få en mening!

Och vad hände egentligen med devisen ”sanningen ligger i betraktarens öga”?