Ansvar eller offerskap?

Vem är skyldig till mordet på Anna Lindh? I formell juridisk mening är det Mijailo Mijailovic. Men är han det egentligen? Jag menar, han verkar ändå ha mått oerhört dåligt och kanske till och med styrts av inre röster. Mycket talar för att han var psykiskt sjuk. Eller som hans försvarare sade idag: ”Även Mijailovic är ett offer och det kan vara på sin plats med några tårar även för honom”.

Men om inte Mijailovic är den som ska klandras, vem är det då? Psykvården, kanske. Vi har under hösten hört om hur psykvården, inte bara i hans fall utan också i många andra, har vägrat att ta hand om psykiskt sjuka. Resultatet har blivit därefter; en man går lös på förbipasserande med ett järnspett och en annan kör med bil in på Västerlånggatan och mejar ner flera fotgängare. Och så dödar Mijailovic Anna Lindh bara dagar efter att ha blivit nekad psykiatrisk hjälp. Det verkar onekligen som om psykvården är den verklige boven i dramat.

Samtidigt har psykvården drabbats av en rad nedskärningar. De har helt enkelt inte haft möjligheter att ta emot alla som behöver hjälp. Vi kan väl ändå inte begära att människor ska arbeta gratis? Nej, skulden måste finnas högre upp i systemet. De skyldiga är våra riksdagsmän och -kvinnor, det är ju de som beslutar om hur pengarna till våra offentliga institutioner ska fördelas. Det är de som skurit ner anslagen till vården. Men nej, detta kan inte vara rätt heller. Behoven är ju så stora i Sverige idag. Överallt sker nerdragningar. Det är svårt att prioritera rätt och ännu svårare att inse konsekvenserna av sina beslut. Det vore omänskligt att tillmäta riksdagen något slags ansvar för mordet på Anna Lindh.

Så vem är då skyldig? Ingen, blir svaret. Eller kanske systemet. Som så ofta tidigare. Vi har svårt med skuld i Sverige. Vi ser oss gärna som offer, sällan som fria aktörer. Vi vill förstå, inte döma. För kristna finns ytterligare en möjlighet att flytta ansvaret från individen: ”Det är förstås den Onde själv som ligger bakom!”

Det finns en sanning i alla dessa betraktelsesätt. Vi är alla utsatta för påtryckningar i olika hög grad. Frestelser, alltså. Beroende på vår karaktär har vi olika förmåga att motstå dessa. Alla faller vi någon gång, vissa längre och oftare än andra. Det gör oss alla i viss mån till offer, offer för vår egen svaghet och världens snaror.

Det lömska är att det även finns en frestelse i att se sig själv som offer, som en människa som egentligen inte rår för allt elände man ställer till med. Som offer kan jag ju räkna med omgivningens förståelse och slippa kritik och dom. Jag slipper inse att jag egentligen är ganska usel. Och jag slipper ta itu med mig själv.

Christer Karlsson är en man som tillbringat 27 år i fängelse. Nu är han 52 år och har startat föreningen Kriminellas revansch i samhället (KRIS). Han säger: ”Personligt ansvar är en stor nyckel till att gå vidare i livet.” Om Mijailovics och Althins utläggningar under rättegången säger han: ”Mycket av resonemanget vi hört i veckan handlar om manipulation för att komma undan. Jag känner så väl igen det.” Han vet, han har själv varit i skylla-ifrån-sig-träsket. Journalisten frågar hur det upplevdes att stämplas som psykiskt sjuk. ”När man får veta att man har psykopatiska drag gör man den diagnosen till en bild av sig själv. Man stänger av sina känslor. Gör man det tillräckligt länge, sker det till slut med automatik… Jag tog inget ansvar för något. Jag kunde hugga ned vem som helst, man blir typ stålman. Så kändes det”, svarar Christer. Slutligen menar han att det är viktigt att vi inte enbart förstår våra ungdomar om de ”hamnar snett”, vi måste också ge dem ansvar för sina handlingar. På så sätt hjälper vi dem. Gränser är kärlek. Och vi får aldrig förstå så mycket att vi fråntar människor deras ansvar.