Den falska mystiken i kyrkan

I en härlig Brännpunktsartikel i SvD den 27/12 skriver pingstpastor Sten-Gunnar Hedin om den falska mystiken som breder ut sig, den mystik som är ”bortom och över allt vad ord, läror och trångsynta mänskliga föreställningar heter.” Hedin inleder:

Gudstjänsterna höljs i de symboliska tolkningarnas dimridåer, där just inget sägs om omvändelse och frälsning genom tro på Kristus, men mycket om kärlek, tröst och medmänsklighet i allmänhet. Så behåller man kristendomens skal, men med förfalskat innehåll.

Vad är då så farligt med denna slags mystik? Hedin skriver:

I den ordlösa mystiken kan den Onde härja fritt och lätt inbilla oss att det som vi tänker och upplever är Gud, fast det i själva verket bara är vårt eget jag som spökar.

Alltså, om vi lämnar de ”fasta påståendena” om Gud (exempelvis bekännelserna) för att enbart hänge oss åt våra privata upplevelser av Gud lämnar vi också sanningens område. Våra upplevelser kan visserligen vara äkta. Men hur vet vi det? Vi måste räkna med att det finns en ond makt i tillvaron som önskar förleda oss. Vi måste också räkna med oss själva som åtminstone till en del vill det bekväma och egocentrerade livet och som därför skyr ord som lydnad, offer och lidande. Utan ord, utan bekännelser om hurdan Gud och vi själva är och vad som är den yttre och objektiva meningen med våra liv riskerar vi att fara som vantar i vinden, kontrollerade av krafter som för oss neråt mot helvetet, inte uppåt mot himlen.

Hedin avslutar:

Men vad blir kvar, mer än möjligen ett vackert, men förljuget och oförargligt julspel, att samlas omkring en gång om året, om inte Jesus är befruktad av Helig Ande och därmed den Guds son han säger sig vara? Vart ska vi då gå för att möta kraften, undret och gudomligheten – ja själva försoningen? Det svaret är varje kristen kyrka och förkunnare skyldig sin samtid.

Det är ingen tvekan om mot vilka udden är riktad. Det handlar förstås om dem som tillhör det jag förra året kallade poesiklubben, det vill säga en majoritet av dem som innehar de högsta ämbetena i landets största kyrka. Allt fler uppfattar vart denna kyrka är på väg och lämnar den, något som uppmärksammades i en intervju med ärkebiskopen nyligen (här citerad och kommenterad av SvD):

Han konfronterades med att en undersökning antyder att i Täby, Sveriges största församling, förlorar kyrkan medlemmar varje gång som han uttalar sig. Ärkebiskopen kommenterar: ”Jag vet inte hur sant det är.” Någon, i Täby exempelvis, noterar kanske att det där har blivit ett standardsvar, oavsett om det gäller medlemstappet eller den obefläckade avlelsen.

För att avsluta med ett citat från Matrix: ”Ignorance is bliss.”