Skandia, girighet och självrannsakan

Skandiaskandalerna engagerar oss alla. Men gör vi inte det lite väl enkelt för oss genom att peka finger och anklaga de forna cheferna för dålig moral? Kan vi vara säkra på att vi själva hade agerat annorlunda i deras sits? SvD publicerade idag en mycket tänkvärd artikel av Lorentz Lyttkens. Han skriver:

Institutioner som alstrar en någorlunda god moral bör formas av folk som inte tror alltför gott om människan. De som anklagar andra för en girighet som de aldrig själva kan smittas av är riskabla som institutionsbyggare. De bör rimligen föreställa sig att girigheten då är en trist egenskap hos ett mycket litet fåtal. Att hålla ett litet fåtal på mattan kräver naturligtvis helt andra spelregler än om man tror att passionen för pengar ryms som en möjlighet hos de allra flesta.

Och vidare:

Stora moraliska sammanbrott i historien beror knappast på att många människor plötsligt och individuellt grips av en illasinnad vilja att ruinera eller ta livet av sin granne. Sammanbrotten är en följd av att spelreglerna steg för steg förändras och därmed människors uppfattning om vad som är normalt och onormalt.

Här finns mycket tankegods att reflektera över. Låt mig göra en reflektion. I den TV-sända adventsgudstjänsten den 30/11 predikade prästen bland annat om vad Johannes döparen hade sagt till oss om han levat. Prästen menade att Johannes hade riktat ett skarpt budskap till Skandiacheferna och andra ledare som missbrukat sina undersåtars förtroende. Ett liknande budskap levererar Olof Buckard, som titulerar sig satiriker och predikant, i senaste numret av Kyrkans tidning. Han skriver: ”Jag kan föreställa mig hur Jesus skulle sopa golvet med åtskilliga etablissemang, om han dök upp i vår tid och i vårt land. Bäva månde Wallenbergssfären… När Skandia var i sin mest laddade hetluft inviterade en morgontidning Sveriges kristna råd att ta bladet från munnen. De valde att tiga.”

Gemensamt för prästen och Buckard är att de tror att Johannes och Jesus skulle instämma i den redan livliga kritiken av näringslivets toppars pensioner och fallskärmar. Men varken Jesus eller Johannes var sådana att de gjorde det som alla andra gjorde. De skulle aldrig haka på ett mediadrev. Snarare skulle de peka på dem som pekar finger och säga: ”Ni då!? Tror ni att ni är så mycket bättre? Vänd om och gör bättring!” De snackade inte skit om folk som inte var närvarande. De valde istället att utmana dem som lyssnade. Att peka finger på tredje person är alltför enkelt. Vi gör det utan att någon behöver säga till oss. Kyrkan borde istället uppmuntra till självrannsakan.

Ps. På annat ställe i samma tidning myntar Buckard ett nytt uttryck som kan vara värt att lägga på minnet. Han är lite sur för att några präster anklagat honom för att bära prästkrage trots att han inte är präst. Buckard skriver: ”När en ynkans textilremsa, låt vara med symbolisk innebörd, ges absurda proportioner vittnar det om att illa berörda präster är mera lämpade som altarmannekänger än som Ordets uttolkare och förkunnare.” Fniss.