Svenska kyrkan i fritt fall

Det ska nu samtalas om hur kvinnoprästförespråkare och -motståndare ska kunna samsas i Svenska kyrkan. Det finns egentligen inte mycket att prata om eftersom samtalen inte kommer att kunna leda fram till förändringar i den svenskkyrkliga ordningen. Som jag påpekat tidigare kan man ha nästan vilka uppfattningar som helst inom Svenska kyrkan, utom en: att Gud kallar enbart män till prästämbetet. I veckan upprördes en kyrkopolitiker i Lidingö (som på grund av att han är professor fick tillträde till SvD:s Brännpunkt). Han menade att det är hög tid att kyrkan gjorde sig av med de präster som fortfarande trilskas: ”Genom att öppet deklarera att de motsätter sig kvinnliga präster har de övergivit Svenska kyrkans bekännelse och lära. Till råga på allt sker det i en fråga av sakramental betydelse. Kyrkoordningen anger tydligt vad som då ska hända.” Bort med dem alltså. Prästen Anna Sophia Bonde replikerade igår. Hon ogillar tanken på en utrensningsaktion. En sådan skulle innebära att kyrkan förlorar en ”skattkista av liturgisk erfarenhet, trohet mot nytestamentlig åskådning, av – kort och gott – gammal fin fromhet som är alldeles för gammal, för fin och alldeles för from för att Svenska kyrkan ska ha råd att göra sig av med dem.” Med andra ord, med dem skulle Svenska kyrkan förlora de sista som tror på Bibeln, Gud och Jesus. Vilka skulle vara kvar? Anna Sophia skriver: ”Tänk er själva: en kyrka bestående av enbart liberalteologisk storstadskyrklighet – hur lockande låter det?” Inte alls lockande, det måste jag säga.

Under rubriken ”Kyrka i fritt fall” kommenterar Världen idags ledarskribent Carin Stenström de kommande samtalen inom Svenska kyrkan om homovigslar. Hon skriver:

Det står alltmer klart att Svenska kyrkan närmar sig ett sammanbrott. Den är en organisation som kommit i strid med sig själv, och som därför inte kan bestå. Den leds av en ärkebiskop om vilken kyrkans ansvarsnämnd nyligen konstaterade att han avvikit från kyrkans bekännelse, något som nämnden dock inte såg som hinder att leda kyrkan.
Hållningslösheten och beredvilligheten att falla undan för politiska hot, till exempel om indragen vigselrätt, är bara ett tecken på att kyrkan gått vilse. Uppgivenheten, liknöjdheten och maktlösheten som förtvivlade kyrkomedlemmar upplever är stor på många håll. Ja, det är ingen överdrift att hävda att kyrkan på många håll redan kollapsat. Samtidigt finns en växande rörelse underifrån, i levande församlingar, i OAS-rörelsen och andra fristående rörelser. Ansvaret på dessa att fånga upp den fallande kyrkan, och att återupprätta henne också på nationell nivå, växer för varje dag. Att Svenska kyrkan skulle kunna återuppbyggas av dem som borde ha uppgiften, landets biskopar, är otänkbart. De är reducerade till ingenting, okända, ohörda tjänstemän i en från folket alltmer isolerad organisation. En väckelse inom Svenska kyrkan måste komma från annat håll. Och den är viktig.

Jag kan bara instämma. Svenska kyrkans ledning är fallen och kyrkan står inför en total upplösning. Ingen kyrka (och ingen organisation överhuvudtaget) kan överleva länge utan en fungerande och visionär ledning. Rötan sprider sig uppifrån och ned, från storstad till landsbygd. I en apostoliskt förankrad kyrka är det ledningen som hindrar förfallet. Men Svenska kyrkan är sedan länge politiskt styrd och nickedocka åt det socialdemokratiska partiet. Det kan bara sluta på ett sätt; att Göran Persson blir näste ärkebiskop.