Hjärnforskning bekräftar könsskillnader

Jag minns en bild från min barndom. Den föreställde två barn, en pojke och en flicka, som gläntade på sina blöjor, tittade ner och uttryckte: ”Det finns en skillnad”. I övrigt, får vi anta, fanns inga skillnader mellan dem. Bilden förmedlade att de olikheter som vi ändå ser mellan kvinnor och män är utanpåverk, sociala konstruktioner, och ingenting som egentligen har att göra med könstillhörigheten. Det finns inga naturliga skillnader i beteende mellan könen, enligt detta synsätt. Detta är också det rådande paradigmet inom samhällsvetenskaperna idag.

Men vad säger då naturvetenskaperna? Dessa är i mindre grad känsliga för samhälleliga trender. Vidare levererar de forskningsresultat som gör skäl för namnet objektivitet. Förra veckan intervjuades hjärnforskaren (tillika professor i histologi och neurobiologi) Annica Dahlström i SvD. Hon säger: ”På utsidan är vi alla olika. Men också på insidan, i hjärnan, ser vi olika ut.” Och vidare: ”Om olikheterna i hjärnan tas på allvar, är det lättare att acceptera olikheter mellan könen”. Vilka är då dessa olikheter? Annica ger exempel: ”Skillnaderna innebär att kvinnor och män är olika och är olika bra på olika saker, konstaterar Annica Dahlström. Vid problemlösning gör kvinnor och män ofta olika. Kvinnor tar in helhet, medan männen borrar ner sig på djupet. Ett arbetsmöte blir därför olika, beroende på om det är dominerat av kvinnor eller av män.” Eftersom kvinnor har en bredare helhetssyn, större social kompetens och är mindre aggressiva är de bättre lämpade som ledare, menar hon vidare. Detta är nu inte alldeles självklart, menar jag. En viss aggressivitet och hård hud ser jag som fördelar om man befinner sig i en utsatt position och kanske nödvändiga för att göra en människa beslutför, åtminstone i turbulenta miljöer. Och stora organisationer är alltid turbulenta. Här kan kvinnors sociala kompetens närmast bli dem en black om foten.

Ett stycke i artikeln förtjänar att citeras i sin helhet:

Kvinnors omvårdnadsbeteende, driften att ta hand om barnen, finns där. Annica Dahlström understryker att forskarna är överens att de flesta kvinnor – även om det inte går att säga att det gäller alla – har den här driften. – För att klara överlevnaden bland däggdjur har honorna främst ansvar för barnen så länge de diar och hanarna ansvar för skydd och att skaffa mat. Hos många däggdjur deltar honorna i jakten och då tar andra, äldre syskon eller andra familjemedlemmar över ansvaret under tiden. Men bland människorna har vi i Sverige och många andra västländer bestämt att kvinnorna ska lämna ungarna tidigt. Det är varken bra för kvinnorna eller barnen, säger hon.

Hennes slutsats: ”Personligen är jag övertygad om att många kvinnor och barn mår bättre av att vara hemma längre än idag”. Visst är det skönt att få sina intuitioner bekräftade? Men vi kan också lära oss något av detta. För det första: Män och kvinnor fungerar olika och kan därmed komplettera varandra. Detta är något positivt och bör bejakas. För det andra: Att inte bejaka sin könsliga natur kan leda till ohälsa. Kvinnor mår bäst av att vara kvinnor och män av att vara män. För det tredje: Mäns och kvinnors egenskaper är lika mycket värda. Olikheterna motiverar absolut ingen gradering av könen. En tes jag har är också att attraktionen mellan män och kvinnor inte enbart beror på de yttre skillnaderna. Det är den andres ”annorlundahet” i sin helhet som är så djupt tilltalande.

Notera att artikeln publicerades i SvD:s näringslivsbilaga. På kultursidorna råder censuren.