Anna Lindhs meningslösa död

Så fruktansvärt onödigt. Tanken har drabbat mig flera gånger under den senaste veckan. Ena stunden var hon i livet, så full av liv och kompetens, för att i nästa ryckas ifrån oss för att aldrig mer återvända. Hennes livsverk var långt ifrån avslutat. Hon var den minst ifrågasatta av Perssons ministrar. Hon figurerade aldrig i några skandaler och rörde sig ledigt bland både vanliga människor och presidenter. Hon tillhörde en av våra tydligaste politiker i det att när hon talade så sa hon faktiskt något (även om jag inte alltid höll med). Hon var en tilldragande kvinna.

Och så mördas hon av en, vad det verkar, sinnesrubbad enstöring. Varför? Varför? Varför? Statsministern har sagt att mordet är ett angrepp mot vår demokrati. Jag kan inte se hur. Det verkar snarare handla om att nerdragningar och ”reformer” inom psykiatrin gjort att våra städer i allt högre grad befolkas av tidsinställda bomber. Det krävs inget särskilt för att dessa ska detonera. Det räcker att du passerar i deras väg. Jag ser meningslöshet, slump och ren ondska.

Det hör till det ondas natur att det främst drabbar dem som minst förtjänar det. Att vara ”den bästa av oss”, som Mona Sahlin uttryckte sig (eller var det Margot Wallström?), är därför ett otillräckligt skydd. Självklart behöver vårt lands ledare ett livvaktsskydd som inte enbart grundas på sådant som går att förutsäga. Men för oss alla gäller, vare sig vi har livvakter eller ej, att vi måste förbereda oss för evigheten. Döden kan komma när som helst. Endast på livets väg kan vi möta människor utan fruktan och leva öppna och attraktiva liv. På livets väg är vi oåtkomliga för döden.

Jag hoppas jag får träffa Anna Lindh i himlen.