Ja till euron

Om bara några dagar är det folkomröstning. Efter illdådet mot Anna Lindh i eftermiddags (må Gud läka hennes skador) har frågan ställts om folkomröstningen skall skjutas upp. Så kommer nu inte att bli fallet och det är fortfarande den 14:e som gäller. Så det är hög tid att bestämma sig. Ända tills i lördags tillhörde jag den stora skara på över 1,5 miljoner svenskar som fortfarande inte visste hur de skulle rösta. Att det är så många som är osäkra ända in i det sista säger något om frågans karaktär. Frågan om Sverige ska byta valuta är huvudsakligen teknisk, om man ser den isolerad från sitt sammanhang. Och både ja- och nejsidan har trovärdiga ekonomer på sin sida. Så hur ska den samvetsgranne medborgaren egentligen kunna få den riktningsgivande klarhet som behövs för att han med gott samvete ska kunna ta ställning. Min lösning: strunta i alla frågor om optimala valutazoner, om huruvida en kreativ finanspolitik kan ersätta förlusten av en egen räntepolitik, om priserna kommer att sjunka eller stiga efter införandet av euron m.m. m.m. Inte heller tycker jag att vi enbart ska fokusera på frågan vad som gagnar Sverige.

Det jag kom på i lördags, strax efter att en mig närstående meddelat att hon poströstat in sitt nej, var att det går att se valet som en fråga om lojalitet och deltagande. Min tveksamhet till att säga ja har till stor del berott på min bristande entusiasm för EU som helhet. Ofta ser jag att på EU som ett toppstyrt projekt. När folken då och då kommer till tals i folkomröstningar är reaktionen för det mesta negativ. Våra ledare, politikerna, verkar känna större entusiasm för den europeiska integrationen än de människor som gett dem sitt förtroende. Men, var min tanke, vi behöver ändå mer av samarbete mellan länderna i Europa och EU är vad vi har just nu. Jag har svårt att se att EU skulle vara till sin natur ont och oreformerbart. Därför bör vi delta och påverka inifrån. Men euron, då? Euron är ett gemensamt och centralt projekt för hela EU. 12 länder är redan med i valutasamarbetet och fler vill in (även om det kommer att dröja). Här känner jag att vi bör vara lojala mot den process som vi inledde 1994 när vi röstade ja till EU och därmed ja till ett mer organiserat politiskt och ekonomiskt samarbete med övriga Europa. Detta såvida vi inte ser oss verkligt och allvarligt hotade av valutaunionen. Och det verkar inte nejsidan hävda. Den påtalar snarare att det finns risker med euron och en gemensam ränta för alla euroländerna. Klart att det finns risker! Men såvida dessa inte är överhängande och synnerligen allvarliga bör vi avstå från frestelsen att låta andra ta riskerna och det hårda arbetet (vänta-och-se-linjen). Euron är ingen småfråga för EU utan har varit med i ritningarna under flera decennier. Samarbete à la carte visar inte på någon större tilltro till de övriga länderna som vi slutit union med. Därför gör vi denna gång bäst i att delta med övriga europeiska länder för att tillsammans med dem lösa de utmaningar som ligger framför oss i det fortsatta samarbetet. Det är dags att vi slutar att streta emot och ger EU-projektet våra hjärtan.