Guds problematiska återkomst?

Igår publicerade SvD ännu en brännpunktsartikel om effekterna av Irakkriget. Under rubriken Guds problematiska återkomst orerar en Christer Hedin, religionshistoriker vid Stockholms universitet, tämligen fritt på temat religionen och politiken. Artikeln demonstrerar en fördel med att ha en doktorstitel, nämligen att den ger enklare tillträde till annars hårt bevakade spaltcentimetrar. Hade en Kalle Svensson från Gränna skrivit artikeln hade den inte passerat redaktionens granskning även om den sannolikt varit bättre. Givetvis skriver universitetslektor Hedin om hur Bush, på ett sätt som är så störande för många europeiska kommentatorer, hänvisar till Gud i sina tal. Detta är ett svaghetstecken, menar Hedin: ”Att åberopa Gud i politiken måste uppfattas som ett svaghetstecken och en varningssignal: här saknas tydligen rimliga och begripliga skäl. Har man förnuftiga argument behövs inte Gud.” Detta låter sig ju förstås sägas så där i största allmänhet. Men när han nu talar om presidentens språkbruk borde några exempel vara på sin plats. Men några sådana finns inte i artikeln. Nej, det är ont om substans i artikeln. Han blir inte mer konkret än så här:

George Bush kan år 2003 framställa sig som en ledare med gudomligt mandat. I sina tal åberopar han Gud som sin uppdragsgivare och beskriver sina politiska beslut som plikter mot Gud.

Det som emellertid finns är en mängd åsikter om hur Gud uppenbarar sig och sin vilja. Så här kan han exempelvis skriva:

Ingen vet vad Gud vill. Alla som hänvisar till Gud anser sig vara bättre än andra på att avgöra vad Gud vill. Detta är alltid hybris eller ett försök att föra andra bakom ljuset. Gudar tillkännager inte sin åsikt om nutida förhållanden.

Hur kan Hedin egentligen veta att ingen vet vad Gud vill? Och att ”gudar” inte kan låta meddela sina meningar om nutida förhållanden? Eller att de som hänvisar till Gud anser sig vara bättre än andra på att uttolka Guds vilja? Här ger Hedin uttryck för att vara en verklig Gudskännare. Och en människokännare. Han ser med Stålmannens röntgenblick in i Bush och Blairs hjärtan och detekterar enbart hyckleri. Om alla de som hänvisar till Guds vilja säger han: ”De låtsas att de får svar ’uppifrån’ fast de redan har bestämt sig för vad Gud skall svara. Det är därför de frågar.” Här verkar det nästan som om Hedin utger sig för att vara Gud själv. För endast Gud skulle med sådan säkerhet kunna uttala sig om människors motiv.

Tydligen finns det några saker vi absolut inte kan veta vad Gud tycker om. Hedin skriver: ”Vi vet inte vad Gud tycker om preventivmedel, homosexualitet, abort eller ett militärt angrepp på Irak.” Här blir det tydligt att Hedin skriver i affekt. För vad har abort med Irakkriget att göra? Jag får intrycket att Hedin inte riktigt gillar president Bush. Klart är att de tre första frågorna är av en helt annan karaktär en den sistnämnda. Både skrift och kyrkohistoria ger oss riktlinjer för hur vår sexualitet bör brukas. Men samma  källor saknar hänvisningar till Irakkriget vilket förstås gör det svårare att avgöra vad som är Guds vilja. Vi kan emellertid se hur Gud manar oss till att försvara det oskyldiga livet. Vi kan också se att överheten, d.v.s. staten, har ett svärd som den inte bär förgäves. Ja, när man börjar studera källorna finner man ganska mycket vägledning faktiskt.

Det uppenbart problematiska med Hedins artikel är att han utgår från att alla delar hans ateistiska utgångspunkt. Möjligheten att både Bush och Blair faktiskt tror på Gud går honom helt förbi. Med den utgångspunkten är hans slutsatser inte så märkliga. Men en universitetslektor i religionshistoria borde veta bättre. Han borde veta att ateister är i klar minoritet i världen.