Varför Irakkriget var motiverat

Varför inleddes Irakkriget? Berodde det på att Irak påstods ha köpt uran från ett land i Afrika eller på att Irak eventuellt kunde avfyra sina kemiska vapen inom 45 minuter? Som jag bedömer situationen var dessa två uppgifter inte mycket mer än garnityr, avsedda att illustrera Saddams förmåga och ambitioner. Mycket talar för att dessa var illa valda exempel och att de brittiska och amerikanska administrationernas prestige hindrat dem från att snabbt och snyggt ta avstånd från dessa uppgifter.

Men beslutet att gå i krig mot Saddams Irak baserades inte på några enstaka eller nya underrättelser. Rumsfeld sade för någon vecka sedan, och jag tror det ligger mycket i det, att beslutet inte grundades på några dramatiska nya underrättelser utan på att den amerikanska ledningen såg hotet från Bagdad i ett nytt sken efter 11/9. Och att det förelåg ett hot, om inte nödvändigtvis akut, borde inte vara kontroversiellt. Saddams förkärlek för biologiska och kemiska vapen är väldokumenterad. Och hans kärnvapenprogram var minst sagt ambitiöst. Saddams egen bombmakare har berättat att programmet engagerade inte mindre än 12000 man. Två svenska kärnkraftsexperter skrev häromdagen en debattartikel i DN om hur kriget avvärjde ett konkret kärnvapenhot. De skrev:

Även om inga vapen längre existerat, vilket alltså är långt ifrån säkert, hade Saddam kunnat fullfölja kärnvapenprogrammet från en framskjuten teknisk position när väl den internationella övervakningen upphört, ty med största säkerhet existerar detaljerad dokumentation av den tidigare vapenutvecklingen i ett flertal exemplar. Sådan dokumentation kan med lätthet döljas för såväl inspektörer som ockupationsmakt.

Därtill kom en fortlöpande utveckling av industriella produktionsmöjligheter som vävdes in i den civila apparaten på ett svårkontrollerat sätt (Rolf Ekéus, Morgonekot P1, 17/7).

En bekräftelse på dokumentationens existens erhölls helt nyligen då man påträffade en gömma från 1991, som förutom vissa komponenter innehöll omfattande dokumentation av programmet för urananrikning. Gömman upptäcktes först sedan den pekats ut av en avhoppad chef för anrikningsprogrammet (bland annat BBC News, World Edition, 26/6).
…
Vid tillverkning av det slags kärnvapen som Irak har satsat på är det anrikade uranet den kritiska komponenten. Det finns troligen fortfarande tillgängligt på den svarta marknaden, och tillsammans med dokumentationen från det tidigare konstruktionsarbetet tros tiden för en primitiv bomb efter en nystart ha rört sig om månader snarare än år. Med egen urananrikning är tiden mera oviss _ tre till sex år har nämnts. (Vittnesmål av David Kay inför representanthusets Armed Services Committee 10/9 2002.)

Vad hade hänt om USA-koalitionen böjt sig för FN:s önskemål att förlänga mandatet för Hans Blix inspektörer? Med stor sannolikhet hade inte heller detta lett till dramatiska vapenfynd. Saddam hade då, såsom på sina håll sker i dag, betraktats som rentvådd. Den enorma militära uppladdningen kring Irak, som enligt Blix varit en förutsättning för regimens högst motvilliga samarbete med inspektörerna, hade måst avvecklas, sanktionerna mot Irak hade hävts och Saddam hade ostört kunnat återuppta sin vapenutveckling.

Det avgörande är alltså inte om det funnits några massförstörelsevapen utan om anskaffningen av sådana vapen långsiktigt och garanterat kunde förhindras. Detta förutsatte att den regim som kompromisslöst givit vapnen högsta prioritet störtades.

De amerikanska och brittiska administrationernas svårigheter med att förklara hur dåligt underbyggda underrättelser kunde få sådan framskjuten plats i krigsretoriken får inte skymma sikten för vad som faktiskt stod på spel. Enorma värden, räknat både i människoliv och ekonomiskt, hade riskerats om Saddam fått fortsätta att i lugn och ro utveckla sina vapen. Ansvarsfulla statsmän, till vilka jag alltså räknar Bush och Blair, kan inte stillatigande låta ett sådant hot realiseras.