Museiplundringen som aldrig skedde

Hur var det egentligen med plundringen av Iraks Nationalmuseum i Bagdad? Strax efter krigsslutet kunde vi vid flera tillfällen läsa om den fruktansvärda anarkin i Bagdad. Plundringen av Nationalmuseet blev symbolen för USA:s oförmåga, och kanske ovilja, att stävja laglösheten. Så här tre månader senare börjar sanningen sippra fram. Museiföreståndaren, som var medlem i Baath-partiet, säger nu att han helt enkelt felciterats. Det är inte 170.000 föremål som stulits, vilket tidigare hävdats, utan så få som 33. Varifrån kom då siffran 170.000? Jo, det var det totala antalet föremål på museet.

Den uppståndelse som ”plundringen” gav upphov till visar hur svensk media älskar att berätta om USA:s misslyckanden. Sådant får förstås en stormakt räkna med. Det är legitimt att slå uppåt. Men det kan vara bra att ha detta i åtanke nu när nyhetsredaktionerna landet runt hittat ett nytt ämne att glädjas över; de försvunna massförstörelsevapnen. Charles Krauthammer på Washington Post skrev för någon vecka sedan om massmedias behandling av plundringen och massförstörelsevapnen:

If the U.S. intelligence agencies bent their data to damn Saddam Hussein, why is it that the French, German and Russian intelligence services all came to the same conclusion? Why is it that every country on the Security Council, including Syria, in the unanimous Resolution 1441, declared that Hussein had failed to account for the tons of chemical and biological agents he had in 1998? If he had destroyed them all by 2002, why did he not just say so, list where and when it happened, and save his regime?

If Hussein had no chemical weapons, why did coalition forces find thousands of gas masks and atropine syringes in Iraqi army bunkers? And does anybody believe that President Bush, Defense Secretary Donald Rumsfeld and Gen. Tommy Franks ordered U.S. soldiers outside Baghdad to don heavy, bulky chemical-weapons suits in scorching heat — an encumbrance that increased
their risks in conventional combat and could have jeopardized their lives — to maintain a charade?

Everyone thought Hussein had weapons because we knew for sure he had them five years ago and there was no evidence that he had disposed of them. The weapons-hyping charge is nothing more than the Iraqi museum story Part II: A way for opponents of the war — deeply embarrassed by the mass graves, torture chambers and grotesque palaces discovered after the war — to change the subject and relieve themselves of the shame of having opposed the liberation of 25 million people.

Även jag bekymrar mig emellertid över att amerikanarna inte funnit några massförstörelsevapen. Men det finns förklaringar som ligger närmare till hands än att den amerikanska ledningen ljög. Den första är att vapnen helt enkelt gömts väldigt väl. Kanske är det så. Den andra är att den amerikanska ledningen ur myllret av underrättelser fann uppgifter som bekräftade deras och hela världens misstankar om Saddams vapeninnehav, uppgifter som senare visade sig vara falska. Klart är emellertid att Saddam hade kompetensen och ambitionen att bygga både A, B och C-vapen och att han sökte regionalt herravälde. Klart är också att Saddam först under massivt vapenhot släppte in FN:s vapeninspektörer och att dessa inspektörer, hur länge de än fått arbeta, aldrig hade kunnat garantera icke-förekomsten av förbjudna vapen. Solklart är också att Saddam var en mördare som undsluppit rättvisan länge nog.