Kvinnliga präster och kallelsens villkor

Svenska kyrkan ska under organiserade former samtala om kvinnliga präster och vad dessa skulle kunna tänkas avstå från, i sin tjänst, för att blidka de som på teologiska grunder tar avstånd från kvinnliga präster (s.k. kvinnoprästmotståndare). Prästerna Johanna Almer och Annika Borg reagerade skarpt på detta initiativ för ett par veckor sedan. På DN Debatt skrev de:

Svenska kyrkan har diskuterat kvinnliga präster sedan 1919. Frågan är utredd teologiskt – och på alla andra upptänkliga sätt – och samtalad om under ett helt sekel. Den är färdig. Klar. Utredd.

Jag förstår upprördheten. Frågan tycks aldrig försvinna från dagordningen. Men vad beror det på? För Almer och Borg är lösningen enkel:

Vi som vägrar att acceptera kvinnoprästmotståndet och detta daltande med vuxna människor som när som helst kan byta ut sina åsikter mot dem som kyrkans ordning och teologi lär.

De menar att ”kvinnoprästmotståndarna” helt enkelt ska byta ut sina åsikter mot de som gäller nu. Som man byter kläder ungefär. Men visst sitter övertygelser djupare än så. Det handlar ju inte om vilken färg man ska ha på mattan i kyrkan. Det handlar om vem som ska representera Kristus. Talande är här att många kvinnliga präster har problem just med att Bibeln oftast beskriver Gud i maskulina termer.

Trots att frågan alltså diskuterats i över 80 år verkar Almer och Borg ändå inte förstått på vilka grunder en majoritet av världens samfund tar avstånd från kvinnliga präster. De skriver:

Vi kvinnliga präster ska alltså diskutera vad vi, på grund av kön, kan avstå för husfridens skull. När kyrkan initierar dessa samtal tas ett gigantiskt kliv bakåt. Det kan alltså numera vara både rätt och fel på samma gång med oss kvinnor!…
I vårt samhälle är vi överens om många gränser. Det är olagligt att diskriminera människor på grund av kön, hudfärg, handikapp eller sexuell läggning. Just för att detta är något oföränderligt, inte en åsikt. Ingen människa ska behöva bli ifrågasatt eller hindrad på grund av sitt kön.

Det är tydligt att frågan för dessa damer handlar om mänskliga rättigheter. De menar att det är en samhällelig rättighet att få arbeta med vad man vill. Kön, sexuell läggning eller handikapp får inte hindra. De borde veta bättre. Att bli präst är ingen rättighet. Det är ju inte vilket jobb som helst. Det är en kallelse. Och en kallelse prövas mot Guds ord, inte mot några samhälleliga normer. Räcker inte det kan 1900 års kyrkohistoria vägleda oss. Källorna säger en och samma sak: Gud utväljer män till det organisatoriska ledarskapet. Det har inte hindrat många kvinnor från att bli kyrkans förgrundsgestalter. Vi har just firat en av dem, Heliga Birgitta. Vem minns vad påven hette under hennes tid? Det är helgon vi behöver idag, inte personer som till varje pris vill klättra uppåt i de kyrkliga hierarkierna.