Religiösa friskolor och grundlagen

Häromdagen skrev Bo Rothstein en debattartikel i DN. I debattypisk vulgostil fick den rubriken ”Religiösa friskolor strider mot grundlagen” trots att Rothstein egentligen inte påstår det. Det han säger är att skolor (som tar emot skattemedel) med ”diskriminerande praktik” bryter mot grundlagen. Men låt oss backa lite innan vi återkommer till hans slutsatser. Rothstein menar inledningsvis att meningen med friskolorna delvis har varit att göra en ”kulturell pluralism möjlig där alla skall kunna bli lyckliga på sin fason. Men det är uppenbart att när det kommer till kritan så är alla sätt inte lika bra.” I det senare har han verkligen rätt. Helt klart är ju att de kommunala skolorna ofta inte kan erbjuda en studiemiljö och en undervisning som skyddar eleverna från mobbning och nedbrytande värderelativism. Det är detta misslyckande som öppnat för ett behov av friskolor. Rothstein menar förstås något annat. Det är de religiösa friskolorna som står för problemet, särskilt de muslimska och ”kristet fundamentalistiska”. Dessa utsätter nämligen barnen för misshandel och ”en systematisk ideologisk och kulturell indoktrinering av värden som strider mot grundläggande mänskliga rättigheter”. Och visst finns det problem, det varken kan eller vill jag sticka under stol med. Flera muslimska och kristna skolor har visat sig vara undermåliga undervisningsanstalter. Men är problemen verkligen sådana att de inte kan hanteras med de regelverk som finns nu? Staten kontrollerar idag de skolor som tar emot skattemedel och bör fortsätta med det. De skolor som inte står för alla människors lika värde kan och bör stängas. För detta behövs ingen skärpning av lagstiftningen.

Rothstein är själv ingen värderelativist. Vissa värderingar är bättre än andra, erkänner han. Visst är det så. Varifrån ska dessa då hämtas? Rothsteins svar är: den svenska grundlagen. Detta dokument har tillkommit i god demokratisk ordning och dessutom i modern tid. Den är vidare under konstant revision. Det rymmer också ett antal precisa normer för hur offentliga uppgifter ska utföras. Problemet är att grundlagen, sitt namn till trots, inte är särskilt grundläggande. Att den ständigt revideras vittnar om det. Vid sådana revisioner används ju andra och mer fundamentala källor till våra moraliska uppfattningar. En revision vore omöjlig om det inte fanns något mer grundläggande att jämföra med. Det är när dessa källor negligeras som de kommunala skolorna liksom samhället i övrigt hamnar snett. Den svenska grundlagen liksom det västerländska rättsmedvetandet vilar inte på luft utan på Dekalogen. Undervisning om denna, och därmed också om dess upphovsman och upprätthållare, är nödvändigt om moralisk anarki ska undvikas. Och detta erbjuder enbart de religiösa friskolorna.

Vad säger då vår grundlag? Den säger att de som ”fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet.” Av denna formulering drar Rothstein slutsatsen att om ”vi tar grundlagen på allvar, kan vi inte acceptera skolor som har en religiöst, etniskt, könsmässig eller annan på sådana grunder diskriminerande praktik när det gäller antagning av elever, behandlingen av elever eller innehållet i undervisning.” Och visst ska alla barn vara välkomna till religiösa friskolor. De ska även behandlas lika, oavsett tro, kön och kulturell härstamning. Vi kan kräva detta utan att samtidigt kräva att friskolorna läggs ned. Men vad menar Rothstein med att inkludera undervisningen i den ”diskriminerande praktiken”? Grundlagens krav på saklighet och opartiskhet utesluter ju inte ett ökat inslag av kristendomsundervisning eller ett stort inslag av kristna lärare. Den utesluter inte heller undervisning om alternativa teorier om jordens och människans uppkomst. Och precis som en socialdemokrat måste tygla sig när han undervisar i samhällskunskap, måste en kristen hålla tillbaka (om än inte dölja) sin övertygelse i religionsundervisningen. Snällt tolkar jag Rothstein som att han menar att undervisningen inte får förmedla ett budskap om vissa människors överlägsenhet. Men inte heller detta omöjliggör existensen av religiösa friskolor. Människans likhet inför lagen är ju faktiskt ett uttryck för en trossats, den om att alla människor är skapade till Guds avbild. Det verkar som om en undervisning på kristen grund främjar, snarare än motverkar, respekten för de mänskliga rättigheterna.