Relativismen som andlig luft

Peder Thalén, för mig mest (illa) känd från debatten om Jesusmanifestet, skriver i dagens SvD en ganska intressant understreckare om relativismen, en av få ”ismer” som fortfarande frodas. Han skriver:

Den färgar av sig på hela kulturklimatet och har en minst lika stor andlig makt över tänkandet som till exempel 50-talets positivism. Dess ställning är så stark att det kan vara missvisande att kalla den för en ism eftersom den sällan omfattas som en vald ståndpunkt, utan snarare hör till den andliga livsluften.
…
Som vardaglig företeelse märker vi bland annat relativismen som en utbredd ”låt-gå-mentalitet”, ett pragmatiskt och principlöst förhållningssätt i mänskliga frågor där det kan kännas som om ingenting längre är förbjudet. Det kan handla om ett långsamt tänjande av etiska gränser eller en gradvis uppluckring av respekten för människor och mänskligt liv.
…
Relativismen som samhällsföreteelse har en överbyggnad i den inom politik och medier ofta inflytelserika samhällsvetenskapliga forskning som bedrivs vid våra universitet. Inom denna forskning är olika varianter av social konstruktivism vanliga. Inte bara som metod utan också som ideologisk plattform i form av ett okritiskt anammande av kulturrelativistiska tankegångar.
…
Under 1900-talet sker, särskilt inom filosofin, en utveckling där de intellektuella excesser som drivit fram vår tids fritt skenande relativism övervinns och ersätts med ett mera sansat tänkande. Denna utveckling har emellertid inte haft någon genomslagskraft på ett allmänkulturellt plan.

Det lite märkliga med relativismen är att den fortfarande tas på så stort allvar, till och med inom universitetsvärlden. Antagligen har det att göra med detta att den sällan uppfattas som ett ställningstagande utan snarare är, som Thalén skriver, ”den andliga livsluften.”