Enzensberger om Iraks befrielse

Härom veckan publicerade DN en essä av Hans Magnus Enzensberger, tysk poet, författare och journalist (en av den tyska efterkrigsvänsterns viktigaste gestalter, skriver DN). Den handlar om tyskarnas inställning till Irakkriget och om Saddamregimens fall. Mycket av det hans skriver går att applicera på svenska förhållanden. Han påtalar hur påfallande svårt tyskarna har för att glädja sig över Saddams fall och Iraks befrielse och hur de apokalyptiska visionerna kommit på sned. Den tyske miljöministern sade innan kriget: ”Regeringen förfogar över flera studier, bland dem FN-dokument, enligt vilka man kalkylerar med mellan 40.000 och 200.000 offer bland de krigförande. Man befarar att ytterligare 200.000 civila kommer att mista livet till följd av kriget”. Enzensberger skriver:

Enligt irakiska uppgifter har 1.300 civila dödats under striderna. Det ser ut som 153 av koalitionens soldater fallit. Även om dessa siffror inte kan accepteras utan vidare, så står det klart att inget krig av jämförbara dimensioner någonsin skördat så få offer. Aldrig förr har dessa offer visats och redovisats med sådan emfas i all världens medier, inklusive segermakternas. Medkänslan står i egenartad kontrast till blindheten inför andra dåd: under Irakkonflikten har minst tusen civila mördats i Kongos så kallade stamkrig. För de stora medierna är detta bagatellartat. I världen fortgår ett trettiotal konflikter, ofta långt grymmare, med spöklik overklighet. Tyskarna i Hamburg, Köln, Nürnberg, Berlin och Dresden verkar inte vilja påminnas om detta; kanske därför att varje jämförelse skulle sätta den anglo-amerikanska koalitionens försiktighet i relief.

Över huvud behärskas fredsrörelsen av den besynnerliga föreställningen om ett krig där inga offer alls kan godtas. Vi kunde kalla detta krav gripande om det inte vittnade om bristande verklighetssinne och bådade så illa för framtiden.

Han skriver också om tyranniets kostnader: ”Det finns inte något som står ett samhälle så dyrt som ett totalitärt system.” Vidare:

Skadorna på lång sikt, mätt i skadat rättsmedvetande, okultur och ansvarslöshet, blir inte synliga och går inte att kalkylera förrän efter regimens fall. Återanpassningen av hela folk – detta är något som inte borde ha gått tyskarna förbi – är ett extremt mödosamt och utdraget förlopp.

Vi kan utgå ifrån att de som satt punkt för regimen kommer att lastas för alla problem som dyker upp under normaliseringsprocessen. Även om amerikanerna och britterna gör storverk i Irak så kommer detta endast att presenteras som bevis för deras förslagenhet.

I svensk media finns det alltid en anklagande ton i rapporteringen från Bagdad. Vad amerikanarna än gör så gör de fel, verkar det som. Självklart gör de misstag. Men sällan ser jag den problematiserande analys av det slag vi får av Enzensberger, nämligen att det är en gigantisk uppgift att ”normalisera” Irak och att landets huvudsakliga problem är att det terroriserats i 30 år av Saddam.