Östeuropa förstår tyranniet

Varför finner jag denna fredskramande, jultomtesnälla och världsfrånvända inställning som möter mig i svenska massmedier så bekväm? Den frågan ställer sig Richard Swartz, SvD:s korrespondent i Wien i en kolumn med rubriken Politiskt inkorrekt krig – men var det ändå rätt? i dagens SvD. Som korrespondent har han spenderat mer tid i Öst- än i Västeuropa. Och han ser skillnader i hur öst- och västeuropéer ser på Irakkriget. Han skriver:

En klyfta har här öppnat sig i Europa och som förmodligen är djupare än någonsin sedan kommunismen försvann. I väst är nästan alla emot kriget. I öst är de för – inte minst ledande intellektuella som Adam Michnik i Polen, György Konrád i Ungern eller Václav Havel i Tjeckiska Republiken. De har ställt sig på USA:s sida. Med ”ledande intellektuella” menas här inga utrikiska motsvarigheter till Sara Lidman eller Göran Greider utan personer som redan hör den europeiska historien till, dissidenter som tvingades betala kampen mot kommunismen med fängelse och förföljelse; deras västar har därför hittills varit vita och fläckfria, också hos den västeuropeiska vänster som väl aldrig riktigt känt sig hemma i deras sällskap.

Varför ställer sig då östeuropéerna mer positiva till kriget?

Vad som upprör östeuropéerna är bristen på frihet i Irak. Och vem skulle bättre än de veta vad det betyder att ständigt behöva vara rädd, förödmjukad, och utan chans att planera sin egen eller sina barns framtid? Frihet blir så viktigare än fred till varje pris.

Jag tror Swartz har rätt. I Östeuropa vet man vad tyranni innebär eftersom man där levt så länge under förtryck. Så de känner igen en tyrann när de ser en. Och vet att sådana inte går att reformera. Tyranner måste därför tvingas bort, ibland med våld. Fredsivrarna har här en del att lära. Freden får aldrig bli det vi skattar högst.