Icke-våld eller rättfärdigt krig?

Det kan knappast ha undgått någon att jag tror på möjligheten av ett rättfärdigt krig. Ibland gör sig emellertid en viss tvekan påmind. Det beror nu inte på Irakkriget, som jag till stora delar tror är rättfärdigt, utan på att det kanske finns ett radikalt annorlunda sätt att möta ondskan på. I mina studier om kriget läser jag nu om Martin Luther King och Mahatma Gandhi. De var onekligen stora gestalter. Båda förkroppsligade icke-våldet. Inte så att de vek sig för orättvisorna. Nej, till och med krig är bättre än passivitet menade Gandhi. Deras metoder gick ut på att aldrig samarbeta med ”fienden”, att trotsa orättvis lagstiftning, att öppet demonstrera mot det onda och att ständigt stå för det goda. Mörker skulle bekämpas med ljus om det så kostade dem livet. Och så blev både Gandhi och King mördade. Men deras liv och lära påverkade nationer. Radikaliteten och renheten i deras liv talar till mig. Krig, hur rättfärdigt det än är, är alltid smutsigt och svårt att känna någon entusiasm för.

Samtidigt som jag alltså inspireras av King undrar jag om han ändå inte förenklar. I sin självbiografi skriver han: ”Gandhi gjorde motstånd mot det onda lika starkt och kraftfullt som den som tar till våld, men han gjorde motstånd med kärlek istället för hat. Den verkliga pacifismen är”¦ motstånd mot ondskan i kärlekens kraft, i tro att det är bättre att utstå våld än att utöva det, eftersom det senare bara förmerar våldet och bitterheten i världen”. Detta är förstås i många fall sant. Men är inte detta en onyanserad syn på våldet? Polisens våldsamma ingripanden, vid exempelvis en kidnappning, motiveras ju inte av hat mot kidnapparen utan i grunden av omtanke med den kidnappade. Det är möjligt att utöva våld, polisiärt eller militärt, med det enda syftet att rädda människor från lidande och död. Hat behöver inte vara inblandat, nödvändigtvis. Och det begränsade våldet, som är proportionellt och diskriminerande, behöver inte ”förmera våldet och bitterheten i världen” utan kan tvärtom vara slutet på en våldsspiral.

Att kriget i många, kanske de flesta, fall inte är begränsat och väl riktat kanske ändå är talande. Det förlöser mycket ondska. Oskyldiga drabbas. I detta kämpar anhängare av teorin om det rättfärdiga kriget för att krig ska inledas och utkämpas rättfärdigt medan pacifister kämpar för krigets avskaffande. Båda lägren anklagar varandra för idealism. Det som principiellt talar emot den pragmatiska pacifismen (med icke-våldet som metod) är att den på förhand utesluter våldet som en lösning på en konflikt. Pacifismen menar att även den mest grymma bär på en rest av humanitet. Icke-våldet kan därför tala till hans hjärta och leda honom till omvändelse. Misslyckas detta återstår endast döden, för den oskyldige. Den rättfärdige krigaren avskyr även han våldet. Men han möter förutsättningslöst angriparen och är beredd att ta till alla medel för att skydda om inte sig själv så i alla fall sin nästa. Den oskyldiges liv väger här mer än angriparens.

King gjorde stora framsteg på hemmaplan, i den amerikanska södern på 60-talet. Gandhi bidrog till att britterna lämnade Indien. Men hur kan Kings och Gandhis metoder appliceras på konflikter mellan nationer? Här är icke-våldsmotståndet ett oprövat kort. Ibland tänker jag att det kanske vore värt ett försök.