HomO utan arbetsbörda

Sverige har en homoombudsman (HomO). Ja, det är faktiskt en hel myndighet med anslag på fem miljoner och sex anställda. De borde ha mycket att göra om dagarna. Människor med en homosexuell läggning är ju en utsatt grupp har vi fått höra. De trakasseras, diskrimineras och hetsas mot. Vi har därför fått se våra yttrande- och religionsfriheter inskränkta. Och polisen, som redan har brist på resurser, tvingas prioritera s.k. hatbrott (brott som bedöms hårdare än andra därför att förövaren inte haft snälla tankar om sitt offer). Vi har alltså fått intrycket att läget är allvarligt för de sexuellt avvikande. Men det visar sig att HomO Hans Ytterberg, när han inte åker runt och begär att kyrkorna ska anställa fler homosexuella, faktiskt har väldigt lite att göra om dagarna. Under förra året inkom endast 25 anmälningar om diskriminering i arbetslivet. Ingen av dessa har han lyckats driva till domstol. Det har också gjorts några få anmälningar om diskriminering på landets högskolor men inte heller dessa har nått domstolen.

Kanske är det så att syftet med HomO egentligen är något annat än det officiella. Arbetsbördan ovan kan ju inte motivera en särskild myndighet. Sannolikt är HomO:s egentliga uppgift att vara opinionsbildande, d.v.s. att tillsammans med RFSL verka för att ”homovärderingar” sprids i vårt samhälle. Jag vill inte hindra Hans Ytterberg & Co från att propagera för förträffligheten med den homosexuella livsstilen. Men jag blir sur när de gör det för skattepengar. Det finns verkligen bättre saker att lägga de pengarna på.