Folkrätten och dess brister

DN publicerade häromdagen en essä om folkrätten skriven av Hans Bergström, f.d. chefredaktör för tidningen. I den framkommer många kloka tankar. Han skriver:

Statsminister Göran Persson yttrade i sin kommentar till den amerikanske presidentens ultimatum till Saddam Hussein: ”Det är lika olagligt som om en stor stark kille slår en liten svag kille på truten. Det accepterar vi inte i våra rättssamhällen. Detsamma gäller mellan stater. Den typen av dispyter löser vi inom lagens råmärken.”      Ordvalet är anmärkningsvärt. Statsministern talar om den irakiska regimen kontra FN som en ”dispyt” och jämför Saddam Hussein, en av vår tids mest hämningslösa tyranner, med ”en liten svag kille”. Men liknelsen som sådan speglar tänkandet. Nationellt har vi lagar som reglerar ordningen mellan individer. Globalt har vi en folkrätt som reglerar ordningen mellan stater…      Därmed är dock inte allt sagt. Rätten behöver också ha en djupare legitimitet… man måste kunna ta stöd i värden som motiverar rätten och rättsprocessen. Därvidlag finns betydande problem med den folkrätt som utgått från Förenta nationerna…      FN har ofta kunnat uppfattas som diktatorernas fackförening. Unesco gick under flera år i spetsen för krav på inskränkt pressfrihet, därför att organisationen dominerades av företrädare för auktoritära regimer. När säkerhetsrådet de gångna veckorna behandlat åtgärder mot Saddam Hussein har diktaturer som Syrien och Kina suttit med avgörande röster. För att ta Göran Perssons liknelse: hur skulle det påverka legitimiteten för den nationella rättsprocessen om tingsrättens domare själv var gangsterledare?…      Ett FN där diktaturstater skulle ha utslagsröst i säkerhetsrådet och som även efter beslut saknar instrument för att stoppa tyranner och terrorister, ett sådant FN har inte tillräcklig legitim grund för att hindra demokratier att agera till skydd för fria samhällen.

Jag skrev för några dagar sedan att folkrätten ingalunda är entydig och att experterna ofta kommer till olika slutsatser om hur den ska tolkas i konkreta fall. Att det verkligen är så framkom igår då SvD publicerade en brännpunktsartikel av Ruth Wedgewood, professor i folkrätt. Hon är juridisk rådgivare åt bl.a. FN och har anlitats som oberoende expert i Krigsförbrytartribunalen i Haag. Hon skriver: ”Det grundläggande rättsliga regelverket för att agera mot Irak finns tillgängligt för dem som vill utnyttja det.” Hon avslutar med följande ord: ”FN:s trovärdighet kommer att ifrågasättas om inte diktatorer som mördar sitt eget folk och invaderar sina grannländer tvingas följa FN-stadgan.”

Dessa dagar demonstreras konflikten mellan utopister och realister. Utopisten vill avskaffa kriget genom att bygga upp internationella institutioner som kan liknas vid de nationella. Målet är en värld med en jurisdiktion och en poliskår. På vägen dit ska vi helt enkelt låtsas som om vi redan vore där. Trots bristfälliga lagar och ett ineffektivt sanktionssystem är det staternas främsta plikt att underordna sig de framväxande institutionerna, annars får vi aldrig fred. Realisten har inte nödvändigtvis synpunkter på ambitionen att skapa en ny världsordning. Han skulle i varje fall kunna tycka att detta är en vacker tanke, ungefär som det kommunistiska paradiset. Han menar emellertid att det bästa inte får bli det godas fiende. Vi får inte bli så fokuserade på målet att vi glömmer de problem som finns i nuet, problem som måste hanteras nu. Visst är det okey att då och då titta upp i skyn men blicken måste främst vara fäst på den verklighet vi lever här och nu. Så talar realisten och jag är beredd att hålla med.