Kyrkans deklaration om Irak

Jag läser i Kyrkans tidning idag att kristenheten i stort sett är enad om ett nej till kriget. Då tillhör jag alltså en minoritet, igen. Kanske är det jag som är anledningen till att kristenheten enbart ”i stort sett” är enig? Nä, några fler finns det. I artikeln citeras också en deklaration som kyrkostyrelsen och biskopsmötet skrivit. Jag höll på att sätta i halsen när jag läste den. På något sätt liknar den en typ av dogmatiskt uttalande som är mer känt från den stora kyrkan med säte i Rom. Här finns tydlighet, auktoritet och krav på uppslutning. Jag har ju saknat denna typ av uttalande från Svenska kyrkan i debatten om Jesusmanifestet. Men nu handlar det inte om teologi eller etik utan om kriget i Irak. Här tycker tydligen biskoparna att de står på stabilare grund än när de uttalar sig om Jesu liv på jorden.

Deklarationen inleds med dessa ord: ”Vår integritet, både som kyrkor och som enskilda kristna, kräver ett tydligt ställningstagande både mot Saddam Husseins regim och mot USA:s sätt att agera utan att ta hänsyn till andra.” Svenska kyrkans ledning menar alltså att min integritet kräver att jag fördömer USA:s agerande. Det räcker inte heller att jag gör det så där lite i smyg utan det måste vara tydligt, så att alla kan se det. Ungefär som jag gör på söndagarna när jag instämmer i trosbekännelsen. Fast den behöver jag inte instämma i egentligen. Eller jag kan åtminstone göra det på mitt sätt. Låt mig då instämma i denna deklaration på mitt sätt. Det skulle bli ungefär så här: ”Mitt samvete och förnuft kräver att jag fördömer Saddam Husseins produktion av massförstörelsevapen och brott mot mänskligheten. Samvetet, i samverkan med förnuftet, kräver vidare att jag öppet stöder de krafter som verkar för att avsätta denne man och som inte låter sig stoppas av högröstade paragrafryttare.” Jag skulle kanske kunna slipa lite på formuleringarna men ungefär så ser min tolkning ut. Självklart hörsammar jag min kyrka.