Pollack om invasionen av Irak

Vill man undersöka och finna argument för möjliga alternativ i Irakfrågan, bör man läsa Kenneth Pollacks bok ”The Threatening Storm – The Case for Invading Iraq”. Pollack arbetade åt president Clinton som ansvarig för det nationella säkerhetsrådets Mellanösternanalyser och dessförinnan sju år på CIA, även där som Mellanösternexpert. Pollack beskriver och argumenterar för fem olika alternativ: 1) Inneslutningspolitik (”policy of containment”), en fortsättning och förstärkning av den slags politik världssamfundet bedrivit mot Irak sedan 1991, 2) Avskräckning, d.v.s. att hota Saddam med vedergällning om han använder sina massförstörelsevapen, 3) Hemliga aktioner, 4) Afghanistanmodellen, d.v.s. flyganfall i kombination med specialtrupper och slutligen 5) Fullskalig invasion. Han kommer fram till att invasion är det enda alternativ som har en rimlig chans att nå framgång.

I dagens SvD recenseras Pollacks bok. Recensenten, Lennart Berntson, skriver:

På en punkt är boken mycket övertygande: regimen i Irak är ett internationellt och inte bara ett regionalt problem. Saddam har under mer än 20 års tid visat att han vill dominera Mellanöstern och att han avser att bygga denna dominans på innehav av massförstörelsevapen.

Om sanktionerna läser vi:

Programmet om olja mot mat blev signalen till en omfattande och systematisk urholkning av FN-sanktionerna. Smuggeltrafiken genom grannländerna ökade dramatiskt. En särskilt viktig roll för nedmonteringen av sanktionerna spelade Frankrike och Ryssland. I strid med säkerhetsrådets beslut återupptog de handel och flygtrafik med Irak och gav dessutom landet diplomatiskt skydd i FN, ett förhållande som över huvud ej uppmärksammats i svensk debatt…
Sedan dess har rader av grova brott mot sanktionerna passerat opåtalat: år 2000 avslöjades att Kina hade försökt hjälpa Saddam med installationen av ett nytt och avancerat kommunikations- och övervakningssystem för militärmakten och säkerhetstjänsten och så sent som i juni 2002 levererade ett indiskt företag material till Irak för tillverkning av missiler och giftgaser.
Allt detta är välkänt för medlemmarna i FN:s säkerhetsråd, likväl fortsätter regeringarna i Paris, Berlin och Moskva att låtsas som om det vore en öppen fråga huruvida regimen i Bagdad innehar massförstörelsevapen eller ej.
I själva verket har sanktionspolitiken mot Irak, i all tysthet, utvecklat sig till ett av FN:s största misslyckanden någonsin. Det handlar om ett nederlag, inte bara för FN utan mer allmänt för ambitionen att genom multilaterala och fredliga insatser tvinga en skurkregim att efterleva kollektivt beslutade normer. Det hela påminner på ett obehagligt vis om Nationernas Förbunds misslyckade sanktionspolitik gentemot det fascistiska Italien i samband med dess anfall på Etiopien 1935.

Vad får då detta för konsekvenser för framtiden?

Det är tydligt att FN:s sanktionspolitik kommit till vägs ände. Precis som FN-stadgan, artikel 42, stipulerar, återstår därför inget annat än ett militärt ingripande. Om inte folkrätten, som Pollack påpekar, medger det internationella samfundet eller en allians av stater möjligheten att eliminera den kanske värsta skurkregimen i världen sedan Hitlers och Stalins dagar är det något grundläggande fel på folkrätten.

Läs hela recensionen här. Läs också Per Ahlmarks kommentar om boken. Eller ännu bättre, läs hela boken. Du köper den här eller här.