Enquist omdefinierar kristen tro

Idag kom ännu ett inlägg i ”Jesusdebatten”, skrivet av Per Olov Enquist. Han har bl.a. författat en populär biografi om Lewi Pethrus, pingströrelsens grundare. Enquist menar att nutidens pingströrelse borde avstå från ”oheliga allianser med gammaldags katolsk fundamentalism” och istället ”inse var den friska källan finns”, i Jesu enkla ord. Så används då detta ord igen; fundamentalism. Enquist skriver att han ser människor ”som vill tro… Somliga kallar sig fundamentalister men fundamenten skakar.” Men jag har läst inläggen flera gånger och inte påträffat någon som kallar sig själv för fundamentalist. Snarare är det ett glåpord som används av meningsmotståndarna till Arborelius och Hedin, Hammar inkluderad. Ingen av dessa har försökt att definiera vad de menar. Ingen har bemödat sig att kommentera Ulf Jonssons klargörande inlägg i frågan. Visst är det lite dålig stil?

Enquist menar att vi borde ta bort Gamla testamentet och Paulus ur Bibeln. Kvar får vi då Jesu ord och detta är fritt från dumheter, trolldom och fördomar. Det är ”rent, klart, och enkelt, befriat från tidens slam.” Det som slår mig när jag läser artikeln är hur människor idag, Enquist och Gardell är två exempel, utan större betänkligheter omdefinierar den kristna tron. ”Så här är det”, ropar de. Att kristendomen betytt något annat i tvåtusen år bekymrar dem inte. Det är som om det vore en mänsklig rättighet att säga vad kristen tro egentligen handlar om. Har inte detta med trons förlorade sanningsanspråk att göra? Tro och förnuft hör ju inte ihop, så varför skulle man bemöda sig om att lyssna på kyrkans argument? Om Enquist hade använt sitt förnuft hade han ju snabbt insett att hans resonemang inte håller. För vill man ta Jesus på allvar, måste man ju även ta hans ord på allvar. Och vad säger han om Gamla testamentet? ”Inte minsta prick i lagen ska förgå”, säger Jesus i bergspredikan. Och i de svenskkyrkliga gudstjänsterna idag läste vi om hur Jesus frestades av satan. Tre gånger hänvisar han till ”det som står skrivet”. Det är Jesu förhållningssätt till de gammaltestamentliga skrifterna som gör att Bibeln idag innehåller dessa texter. Men varför har vi Paulus texter i Nya testamentet? För att Gud så tydligt verkade genom honom. Hans betydelse för den första kyrkan kan inte överskattas. Och hur verkade Paulus? Jo, genom sina resor men också genom sina brev. Det var Paulus brev, snarare än evangelierna, som ledde folk till Jesus.

Det slår mig också att debatten främst handlat om händelser som är omskrivna i evangelierna: att Jesus gick på vatten, att han föddes av en jungfru, att han helade sjuka. Och det måste ju vara denna slags händelser som Enquist menar är ”trolldom”. Hur jag än vrider och vänder på hans resonemang finner jag ingen logik i det. Ett tidstecken kanske?