Saddams halvhjärtade samarbete

Saddam har tydligen börjat samarbeta lite mer med Blix och hans folk. Vad lägligt. Ska vi applådera? Det handlar nu inte om det fullständiga och villkorslösa samarbete som resolution 1441 talar om. Fortfarande efterlyser Blix uppgifter från Irak om vad de egentligen gjort med de mjältbrandsbakterier och den nervgas som upptäcktes under 90-talet. Han konstaterar också att Irak har missiler som de inte tillåts ha enligt FN:s begränsningar. Men nej, detta räcker inte för Tyskland, Frankrike och Ryssland. Jag förstår inte hur de tänker sig framtiden. Förra gången fick vapeninspektörerna hålla på i sju år innan de blev utkastade och trots denna tid lyckades de inte finna alla Saddams bomber. De flesta håller också med om att USA:s (och Storbritanniens) militära tryck på Saddam är nödvändigt för att få honom att samarbeta. Tänker sig då Tyskland, Frankrike och Ryssland att USA ska ha sina trupper stationerade utanför Irak i flera år? Bara det faktum att detta tryck är nödvändigt borde räcka som argument för att en invasion i det närmaste är oundviklig.

Samtidigt går folk och skanderar på gatorna världen över. ”Nej till krig”, ropar man. Men det finns något som är värre än ett krig nu: en Saddam utrustad med kärnvapen. Emellertid har jag inte hört någon av dessa s.k. fredsvänner tänka i dessa banor. Nej, för dem finns det alltid ”en annan väg”. Vilken det skulle vara har ingen berättat.