Falsk lära i Svenska kyrkan

I de svenskkyrkliga gudstjänsterna ber man idag följande bön: ”Håll din kyrka ren från syndens ogräs, falsk lära och allt annat ont.” Den fråga jag ställer mig efter förra veckans utspel från ärkebiskopen är hur vi egentligen definierar ”falsk lära”. Han tar ju avstånd från exempelvis jungfrufödseln utan att detta verkar få några konsekvenser för honom. Den enda lära som Svenska kyrkan i praktiken håller högt är den om kvinnliga präster. Tar man som blivande präst avstånd från kvinnliga präster får man helt enkelt inte vara med. Annars är det fritt fram. Det är så högt i tak att taket i praktiken inte existerar.

Logiskt vore att utgå från trosbekännelserna. De är, vilken man än väljer, tydliga vad gäller den kristna trons historicitet. I den apostoliska, som är den som används mest i gudstjänsten, står det:

Vi tror ock på Jesus Kristus
…född av jungfrun Maria,
pinad under Pontius Pilatus,
korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda…

Det framgår tydligt att bekännelsen hänvisar till verkliga personer och händelser. En rimlig förståelse av vad det innebär att instämma i trosbekännelserna är (väl) då att man faktiskt instämmer i att det som omtalas i dem verkligen har inträffat. Om man, som Hammar och hans kollegor i poesiklubben (vilket verkar vara de flesta av landets biskopar), direkt eller indirekt envisas med att förneka detta är den rimliga slutsatsen att de tar avstånd från trosbekännelserna. I och med detta bör biskoparna betecknas som villolärare. Bönen om att hålla kyrkan ren från falska läror syftar således på kyrkans egen ledning. Må Gud höra denna bön!