Biskop Krook väljer poesin

Stockholms biskop(inna) Caroline Krook menar i dagens SvD att biskoparna Arborelius och Hammar talar förbi varandra. De tänker ju på olika sätt och uttrycker sig därför annorlunda. Det är inte sant. De talar emot varandra. Tydligast blir det i frågan om jungfrufödseln som Hammar inte menar är ett biologiskt faktum (d.v.s. inte har skett i verkligheten). Caroline Krook gör det tydligt att hon tillhör Hammars poesiklubb. ”De väsentliga sidorna av verkligheten kan bara uttryckas med hjälp av dikt, dans, rytm, klang, bild och metafor”, säger hon. Språket duger inte, tydligen, trots att det är det främsta mänskliga kommunikationsmedlet (om än inte det enda).

”Allt som hör evigheten till kan bara uttryckas i bilder”, säger hon vidare. Men detta är nonsens. Hör inte det faktum att Jesus blev korsfäst evigheten till? Liksom hans människoblivande, mirakler, undervisning, uppståndelse och himmelsfärd? Bekänner vi att allt detta har hänt (i verkligheten alltså) kan vi också beskriva dessa händelser med ord. Och det är precis vad evangelierna gör. De är vittnesutsagor, inte dikt. Hon avslutar med att säga att vi aldrig någonsin får ”tro att vi äger sanningen”. Mera floskler. Vi får inte tro att vi äger hela sanningen om Gud, det är sant, men diskussionen mellan Hammar och Arborelius (och Hedin) handlar om det finns några sanningar som kyrkan måste stå upp för. Jag kan bara konstatera att Krook inte tror det och att därmed även hon har abdikerat som vägvisare till himlen.