Nytt stift och kyrkans enhet

Det håller på att bildas ett nytt stift inom Svenska kyrkan. Det anmärkningsvärda är att det ska ha egna biskopar och således kunna leva sitt eget liv, på något sätt inom ramen för Svenska kyrkan. Motivet till att bilda detta stift är att det börjar råda brist på kristna präster. Detta beror i sin tur på att kyrkans biskopar, som är de som godkänner de nya prästernas tro, själva mer eller mindre avfallit från klassiskt kristen tro. Och vad göra när ledarskapet inte längre pekar uppåt utan åt annat håll? Det finns olika alternativ. Ett är att försöka övervintra genom att ty sig till olika slags oaser. Ett annat är att bilda något nytt.

Elisabeth Sandlund på Kyrkans tidning skriver kort om detta: ”Att marginalgrupper i vilken organisation det vara månde har en tendens att fraktioneras är ingen nyhet. Utan andra jämförelser går tankarna till den ’förminskning genom delning’ som genom historien inte sällan drabbat politiska partier på ytterkanterna. Var det hela ska sluta är omöjligt att sia om. Men inte är det mer splittring Svenska kyrkan behöver utan mer samverkan och samling kring det väsentliga, evangeliet.” Det kan jag väl säga amen till.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på att det inte bara är politiska partier på ytterkanterna som drabbats av splittring. Faktum är att detta är ett av karaktärsdragen för de protestantiska kyrkorna. Antalet delningar sedan begynnelsen på 1500-talet går inte att räkna. Och motivet har alltid varit detsamma: reformation. Någon gång måste vi ta ställning till om detta är Guds väg för sin kyrka. Jag tänker ofta på Paulus ord i 1 Kor 1:12 där han skriver att viljan att hålla sig till Kristus är ett otillräckligt skäl för att ”starta eget”. Detta vore annars en god anledning, kan man tycka. Nej, för både Jesus och Paulus var kyrkans enhet av yttersta vikt. Av detta drar jag slutsatsen att kristna världen över måste söka enheten, inte bara den andliga utan även den organisatoriska.