Rättvisa framför fred

Det finns en olycklig fokusering på fred i de västliga demokratierna och kyrkorna. Jag läser i dagens SvD att det nyligen bildats ett nätverk mot krig. En i ledningsgruppen (en FNL-veteran ska sägas) säger, på tal om ett eventuellt krig mot Irak: ”Bush förefaller vilja anfalla till varje pris, men jag hoppas naturligtvis på en annan utveckling…Ett anfall mot Irak skulle få förödande konsekvenser under lång tid”. Anglikanska kyrkans ledare säger: ”Strategerna som känner till de eventuella politiska följderna missar de ofantliga och uppenbara sakerna och utlöser nu mer ödeläggelse och lidande”. En katolsk biskop i England säger: ”Om ett krig bryter ut kan de katastrofala mänskliga, miljömässiga och politiska konsekvenserna för Mellanöstern och hela världen bli ödesdigra”.

Först en kommentar om detta nätverk mot krig. Hade det varit ett nätverk mot orättfärdiga krig hade jag inte tvekat att gå med. Men nu är det ett nätverk mot alla krig (särskilt de som USA är inblandade i får man anta). Jag förstår inte detta. Nog var det bra att Vietnam, med militärt våld, ingrep och störtade Pol Pot och de röda khmererna i dåvarande Kampuchea? Liksom att Tanzania använde vapen för att avsätta den brutale diktatorn Idi Amin i Uganda? Liksom att England och Frankrike till slut insåg att det inte gick att förhandla med Hitler och inledde krig mot Tyskland? Den som tycker annorlunda borde någon gång visa och argumentera för hur ett fredligt scenario skulle ha kunnat se ut. Det duger inte att ideligen upprepa mantrat ”det måste finnas andra sätt” eller att komma med kvasifromma förhoppningar om ”en annan utveckling”.

De engelska biskoparna glömmer en viktig sak i sina resonemang (åtminstone så långt SvD återger dem). Vad händer om Saddam får fortsätta att regera ostört? Det krävs ingen större fantasi för att tänka sig vad Saddam beväpnad med massförstörelsevapen skulle kunna göra mot sitt eget folk, mot kurderna, mot Israel, mot den gamla antagonisten Iran, ja mot hela Mellanöstern. Det finns anledning för hela världens folk att darra om Saddam skulle få tag på det vapenplutonium han söker. I biskoparnas kalkyler saknas denna kostnadspost. Det måste sägas vara en rejäl miss.

Vi bör inte söka fred till varje pris. Saddam ser det som ett svaghetstecken och i detta har han rätt. Även om det gör ont är det bättre att amputera ett ben än att helt gå under. Men den blödige räds smärtan så till den grad att han avstår från amputationen med en stilla förhoppning om det hela nog kommer lösa sig ändå. Så bör vi förstås inte tänka. Ett kortvarigt krig kan, exempelvis, skapa mindre elände än långvariga sanktioner. Det vi bör göra nu är att inrikta våra ansträngningar på att påverka kraftsamlingen mot Saddam så att ett eventuellt anfall inte skapar mer lidande än nödvändigt (d.v.s. argumentera mot höghöjdsbombningar, klusterbomber m.m.).

Fred kan skapa mer lidande än krig. Istället för att demonstrera mot krig borde vi agera för rättvisa. Rättvisan är mer värdefull än freden.