Sanningen i rättssalen

Vad har sanningen för betydelse i vårt rättssystem? En sak är förstås hur det är, en annan hur det borde vara. Juristens vardag handlar säkerligen mest om att hävda klientens intressen. Vad som är sant, d.v.s. om klienten är skyldig eller inte, är här rent praktiskt av underordnad betydelse. Samtidigt måste det väl ändå vara så att en rättegångs syfte är att utröna vad som faktiskt har hänt så att rättvis dom kan utmätas. En jurist borde rimligen se detta som sitt övergripande mål. I detta finns det utrymme att värna sin klient, så länge klienten i sin advokats ögon är oskyldig. Att representera en lögn kan aldrig vara försvarligt.

Just nu, rapporterar SvD, pågår en rättegång i Västerås i vilken tre män står åtalade för människorov och sexuellt utnyttjande. Försvarsadvokaten till en av männen har gått hårt åt offret, vilket han kritiserats för. Om detta säger han:

Jag har ett uppdrag från min klient som har förklarat sig oskyldig. Mitt syfte är att i rättssalen visa det som talar till hans fördel. Vad som sedan är sant är en metafysisk fråga. Vi laborerar inte med sanningen i rättssalar.

Vi kan lugnt utgå från att advokaten inte intresserar sig särskilt mycket för ”metafysiska” frågor och att frågan om klientens eventuella skuld därmed inte bekymrar honom. En sådan inställning är klart klandervärd. Resultatet kan mycket väl bli att en kidnappare, hallick och våldtäktsman går fri av den enda anledningen att offret inte orkar fullfölja rättegången. Vad som än händer i rättegången står det klart att värden som sanning, förnuft och rättvisa är hotade i samhället. Att ha sanningen, förnuftet och rättvisan på sin sida är ingen garanti för framgång (åtminstone inte i det korta perspektivet). Detta är förstås inga nyheter. Det (relativt) nya är att försvarsadvokaten öppet och utan skam erkänner att sanningen är irrelevant. Det är de förlorade idealen som är anmärkningsvärt, inte den krassa verkligheten.