Jantelagen och politisk korrekthet

Du skall icke sticka ut! Detta bud sägs ofta vara ledordet för oss svenskar. Vi lever ju i jantelagens förlovade land. Det påverkar hur vi beter oss liksom vår syn på andra. Det lägger sig som ett dämpande täcke över vår kreativitet, spontanitet och frimodighet. Istället för livgivande möten och samtal får vi … ett ganska trist liv. Riktigt vad vi är rädda för har jag aldrig kommit underfund med. Att sticka ut leder förstås till ensamhet och konfrontation. Även om detta är obehagligt finns det ju värre saker. Som att leva ett helt liv obemärkt, att aldrig betyda något.

DN hade häromdagen en ledare på temat jantelagen och hur den påverkar företagsklimatet i Sverige. De skriver:

Nog är strävan efter jämlikhet ofta en tillgång, men den kan också hota både effektivitet och utveckling. Rakare rör, om än i respektfull anda, kunde göra susen där kaffekalaset drar över tiden. Det är inte bara på individnivå som Sverige är jantelagens förlovade land.
Förblindande stor är även vår regerings politiska misstro mot företagare som sticker ut. Anställer gör väl ändå bara den som är en ful fisk i vräkig bil. Sedan industrialismens begynnelse anses den lyckade småföreta- garen vara kapitalist och profitör.

Jag drar mig till minnes att en av ”eftertänkarna” på SVT:s Agenda talade om den politiska korrektheten, ett angränsande ämne. Inga-Britt Ahlenius menade att vi i för hög grad drivs av konsensussträvanden och att det måste bli mer utrymme för att bryta åsikter och erfarenheter mot varandra. Vidare:

Öppenheten ligger i vad som är tillåtet att säga utan att man blir placerad i högerburen eller i vänsterburen, avrättad av politiskt  korrekta media, utdefinierad av dem som makten haver. Den öppna debatten förs bara av fria och oberoende individer. Sverige är litet, monolitiskt. Kravet är stort på att vara politiskt korrekt Och vad som är politiskt korrekt följer av vår konsensuskultur som vill tvinga in det olika in i det gemensamma, eftersom vi inte orkar med det olika. Vi har en kultur som också präglas av en omfattande och stark politisk makt…

Detta är ett stort problem för oss, mig själv absolut inkluderad. Vägen till friheten ligger i, tror jag, att våga möta sina egna rädslor och börja ifrågasätta dem. Sedan att långsamt börja höja rösten. Det behövs. Vi måste sticka ut.