Biståndets baksida

Jesus har sagt att det är saligare att ge än att få (Apg 20:35). Och visst betraktar vi givandet som en god handling. Att hjälpa den nödställde är en dygd. Givandet utmärker oss som goda människor. Men allt givande är inte av godo. Olika former av bidrag och bistånd som kan göra enstaka människor, ja faktiskt hela regioner och t.o.m. nationer, initiativlösa och hjälplöst beroende. SvD har haft en serie om fattigdomen i världen. Häromdagen, den 4/11, publicerades ett intressant inlägg av en för mig okänd Elise Claeson. Om biståndet i form av mat skriver hon:

Inte brydde de sig om att deras gratismat konkurrerade ut Afrikas fattiga lokala bönder, som blev ännu fattigare av all u-hjälp. Ingen köpte deras produkter, när tullskyddad västerländsk mat delades ut helt gratis av snälla rödakorstanter och Sida-jesusar.

Vidare:

De självutnämnda goda styrde brutalt den gamla goda tiden. Robert Mugabe hade aldrig blivit det han senare blev utan generösa bidrag från Sida och svenska folkrörelser.

Vi vill hjälpa, eller ibland bara verka goda, men vårt bistånd kan mer förstöra än bygga upp. Ekonomier är som ekosystem, de är väldigt känsliga för extern påverkan. Det är oerhört svårt att överblicka konsekvenserna av att pumpa in 100-tals miljoner i ett fattigt land som exempelvis Zambia. Vi har svårt att veta hur vi ska lösa våra egna problem men tror oss ändå kunna lösa andras. Jag arbetade ett tag under sent 90-tal på UD:s Afrikaenhet. Ibland hände det att flera av oss på enheten utbrast ”Vad gör vi egentligen i Afrika?!” Fattiga blev fattigare och rikare blev rikare. Korruptionen fanns överallt, ända in i presidentpalatsen. De ledare som en gång var så sympatiska förvandlades till makthungriga girigburkar.

Jag tror att de stora biståndspengarna bidrar till att locka fel människor till politiken. Eftersom mycket av biståndet till ett land kanaliseras via dess egen regering finns där enorma summor att hämta. En märklig effekt av att Sveriges bistånd till just Zambia blev allt mer inriktat på utbildning, istället för kapitalintensiva satsningar på vägar och liknande, var att vi fick pengar över. Pengarna gick helt enkelt inte åt!

Mina slutsatser är att pengar och mat inte löser fattiga länders långsiktiga problem, de kan snarare förvärra dem. Ett gott bistånd, vilket jag tror finns, är inte detsamma som mycket pengar. Vi bör därför inte i vår strävan att göra gott ständigt kräva att biståndet höjs. Kanske borde det sänkas istället. Pengarna kan mycket väl göra mer nytta i Sverige.