Straff framför vård

Kriminalvården borde byta namn till Bestraffningsmyndigheten. Bestraffning är nämligen dess primära uppdrag, vård det sekundära. Människor som döms för brott, och som bedöms vara friska, behöver ju inte i första hand vårdas. Vård behöver endast sjuka människor, det säger sig självt. Och det är inte p.g.a. sjukdom som vi spärras in i fängelse. Nej, anledningen är att vi begått ett brott. Om det kan visas att vi gjort det under tvång går vi fria. Om inte så har vi gjort det av fri vilja och måste därför bära ansvaret för det. Vi förtjänar då att bestraffas. Det är rättvisans gång. Obeveklig och hård kan den tyckas vara men också tydlig och upprättande. Upprättande? Ja, straffet förmedlar nämligen synen att den dömde har ett ansvar, att han hade kunnat handla annorlunda, att han är en fri varelse med möjlighet att bryta med de mörka sidorna i sitt liv. Om han vill, förstås. Därför är straffet indirekt vårdande.

Säger vi istället att den dömde ska vårdas gör vi honom mindre mänsklig än han är. Vi berövar honom ansvaret för sina handlingar, vi omyndigförklarar honom och likställer honom med ett barn eller en förståndshandikappad. Vi gör honom till ett offer. Detta är förstås bekvämt för den dömde. Vi gillar alla då och då att bli omhändertagna och behandlade som barn igen. Men för en vuxen är detta inte ett alternativ som leder framåt. Vi behöver ansvar för att växa. Det vi minst av allt behöver är att bli berövade vårt ansvar och betraktade som offer för olyckliga omständigheter. Det är inhumant och, om vi begått ett brott, antagligen ett hårdare straff än vi förtjänat.