Det nya fobierna

Ordet fobi har fått ett allt vidare användningsområde. Från att ha betecknat ett mer eller mindre allvarligt sjukdomstillstånd, som klaustrofobi och agorafobi, har det kommit att få en mer politisk innebörd. Vi har under de senaste åren berikats med orden homofobi, xenofobi och islamofobi. Det nya är också att man inte behöver lida av varken rädsla eller fruktan (som ju fobi betyder) för att få diagnosen. Det räcker med att ha en avvikande uppfattning. Fobier i denna politiska tappning betecknar inte längre själstillstånd. De betecknar åsikter. Vilka är då dessa? Låt oss kort titta på det.

En homofobisk åsikt är, exempelvis, att homosexualitet är något onaturligt, en avvikelse från naturens norm. Om man som förälder önskar att ens dotter gifter sig med en man när hon blir stor är också det ett utslag av homofobi. För den korrekta uppfattningen är att det inte är något fel med att vara homosexuell.

Xenofobi betyder på svenska främlingsrädsla. Men en xenofobisk uppfattning har snarare med invandringspolitiken att göra, även om den också kan uttrycka en uppfattning om invandrare. Det skulle exempelvis kunna handla om att man på något sätt vill begränsa invandringen till Sverige eller att den stora invandringen till Sverige under 90-talet inte var enbart positiv. Ställer man sig tveksam till det mångkulturella projektet räcker det för att bli stämplad som xenofob.

Islamofob blir man om man kort och gott menar att bin Ladin faktiskt tog sin Koranen på allvar när han planerade dådet den 11/9. Det går nämligen emot den auktoriserade uppfattningen om islam som en fredens religion.

Det handlar förstås om åsiktsförtryck. Den nya toleransen, som dessa sjukdomsbegrepp (eller snarare skällsord) är ett uttryck för, innebär inte längre tolerans mot oliktänkande och andra sätt att leva. Den innebär snarare att man ska ha ”toleranta” åsikter, vad nu det är. Därför är den nya toleransen inget annat än ren intolerans.