- basun - https://basun.poluha.se -

Frikyrkouppropet överskrider kyrkans mandat

Jag återkommer här till ett tredje inlägg om de 372 frikyrkligas upprop [1] för en generösare flyktingpolitik. Med uppropet ger de 372 pastorerna och teologerna tyngd åt vad som är en sant kristen hållning i hur man bör förhålla sig till SD och till flyktingpolitiken överhuvudtaget. Vi kristna ska, enligt uppropet, verka för en generös flyktingpolitik och nej, Sveriges politik är faktiskt inte generös nog. Vi kristna ska heller inte låta oss dupera oss av Sverigedemokratisk retorik som gör invandringen till ett problem.

Min spontana reaktion [2] när jag hörde om Stefan Swärds planer på att mota en ”växande kristen främlingsfientlighet” var att detta kommer att skapa ytterligare splittring inom kristenheten och det inom en fråga där det är legitimt med skilda uppfattningar (till skillnad från abortfrågan [3]). Detta är fortfarande mitt omdöme. Inte så att främlingsfientlighet är en möjlig kristen attityd. Men att man problematiserar invandringsvolymen kan självklart ha helt andra motiv, exempelvis omsorg om landet och den samhällsmodell som så sakteliga växt fram. Jag själv är inte attraherad av SD men kan tänka mig att flera dras till partiet trots dess främlingsfientliga bagage, inte tack vare det. Man ser genom fingrarna med partiets historia och dess ofta suspekta företrädare därför att det ensamt talar om en verklighet som man själv ser. Det ökade stödet till SD behöver därför inte betyda att svenskar, och inte heller kristna, har blivit mer främlingsfientliga.

När en så stor grupp kyrkliga ledare och lärda uttalar sig om vad vi kristna ska ta avstånd ifrån och ställa oss bakom är det väldigt viktigt att man har täckning för sina ord och, således, att man uttalar sig inom det som är kyrkans domän, nämligen tro och moral. Kyrkans uppdrag är inte politiskt, det är helt enkelt inte hennes kompetensområde.

Ibland är kopplingen mellan moral och politik emellertid uppenbar. En politik som exempelvis handlar om att döda oönskade människor, som judar eller ofödda, måste kyrkan självklart ta avstånd ifrån. Den strider ju mot budet ”du skall icke dräpa”. Utifrån ett av de mest grundläggande buden om att vi ska älska vår nästa bör kyrkan även ta avstånd från politiker eller partier som manar till främlingsfientlighet. Och hade uppropet stannat vid att höja ett varningens finger mot en växande främlingsfientlighet (med konkreta exempel på denna) och manat oss att vara generösa med våra tillgångar när vi nu möter allt fler nödställda hade även jag kunnat skriva under även om det hade funnits mycket mer att säga i ämnet.

Tyvärr går alltså uppropet längre än så: Vår nuvarande flyktingpolitik är inte generös nog, allt tal om att invandringen orsakar problem är myter, vi ska inte oroa oss för islamismens utbredning bland de muslimer som invandrar och SD fördöms som ett närmast antikristligt parti. Vilken biblisk grund finns det då för det första och viktigaste av dessa påståenden, att den nuvarande flyktingpolitiken inte är generös nog? Uppropet citerar Matt 25 [4]: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta… Jag var främling och ni tog emot mig.” Stefan Swärd har även flera gånger refererat till att den heliga familjen flydde till Egypten och där lyckligtvis inte stoppades på grund av att Egypten infört SD:s stränga migrationspolitik. Ofta nämns även gammaltestamentliga referenser till att vi ska älska invandraren, exempelvis ”Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten” från 5 Mos 10 [5].

Men dessa texter talar om vår personliga attityd till de främlingar vi möter och går inte rakt av att göra politik av. Texternas ”ni” syftar på de troendes gemenskap och inte på nationer. Det faller exempelvis på sin egen orimlighet att texten ”jag var främling och ni tog emot mig” skulle argumentera för en gränslös värld. Och texterna ger ingen grund för att uttala sig om huruvida permanenta eller tillfälliga uppehållstillstånd ska ges, om hur anhöriginvandringen ska regleras, om vikten av att styrka asylsökandes identiteter eller om våra resurser i första hand borde gå till att göra livet mer drägligt i flyktingarnas närområden. Allt detta är faktorer som påverkar generositeten i vår flyktingpolitik och även storleken på flyktingströmmen till Sverige.

Bibeln ger alltså inte så många svar på hur flyktingpolitiken ska utformas och uppropets undertecknare gör det väl enkelt för sig när de reducerar det ”etiska vägvalet” till att handla om att ta emot fler eller färre flyktingar. Vårt land ska vara öppet för flyktingar men utöver det bör det vara högt i tak när kristna och andra diskuterar bästa sättet att hantera det stora antalet flyktingar som nu strömmar till vårt land. Pastorerna och teologerna missbrukar sin position när de gemensamt, med anspråk (om än implicita) på att definiera sann kristen tro, begränsar den kristna hållningen till att enbart vara positiv till invandringen och ser alla försök till begränsningar som baserade på främlingsfientlighet, en klar icke-kristen hållning. Uppropet bör därför ses som schismatiskt och klart klandervärt. Att det uppstår [6] hetsiga diskussioner [7] i dess kölvatten är att räkna med.

Se även debatt mellan Stefan Swärd och Julia Kronlid i Aktuellt [8]. Läs också Thomas Idergards artikel om vad som är kristet i invandringspolitiken [9].

Läs även vad andra skriver om schismatisk [10], flyktingpolitik [11], kristen hållning [12], frikyrkan [13].

1 kommentar (Öppna | Stäng)

1 kommentar Till "Frikyrkouppropet överskrider kyrkans mandat"

#1 Kommentera Av Anette På 20 januari 2015 @ 21:23

Tack Mats Tunehag