Denna dag för 10 år sedan skrev jag mitt första inlägg på bloggen. Sidan hette då poluha.rocks.it (en gratisdomän) och verktyget jag använde för att skapa sidorna var Radio Userland. Detta var innan de stora bloggverktygen som WordPress och Blogger slog igenom och bloggen blev var mans egendom.

En av mina käpphästar från första början var att religiösa påståenden kan bedömas som alla andra; med förnuftet och logikens lagar. Det andliga tillhör inte en dimension som är onåbar för vårt förnuft. Med denna utgångspunkt kommenterade jag hetslagstiftningen, könsneutrala äktenskap och kanske framförallt det stora samtalet om den kristna trons sanningsanspråk som pågick under 2002 och 2003.

Samtidigt pågick en intensiv diskussion i samhället om USA och konflikten med Irak. Mitt intresse för etiska aspekter på våldsutövning väcktes av en präst som kategoriskt fördömde USA:s anfall mot Afghanistan. Anfallet var att möta ont med ont och våld löser inga problem, menade han. Återigen var här ett exempel på hur särskilda sanningar började gälla så fort man trädde in i en kyrka eller öppnade Bibeln. För hur kan man annars komma fram till sådana märkliga uppfattningar? Våld löser ju problem om det stoppar en tjuv eller mördare. Nåväl, det har blivit en hel del inlägg om detta ämne. Och en hel magisteruppsats! Och en längre artikel i Dagen!

Sedan frågar jag mig vad denna blogg hade varit utan KG Hammar och Christer Sturmark. De utgör båda två väldigt tacksamma meningsmotståndare i det att de har så tydligt fel. Medan Sturmark representerar den nyateistiska vågen i Sverige med sin ytliga, ogenomtänkta och vulgära kristendomskritik stod Hammar för en kritik av den kristna tron som var mer sofistikerad och antagligen mer förödande. Hammar talade till alla dem som ville tona ner kyrkans sanningsanspråk och den ”tunga teologin” om synd och dom till förmån för ett mer tillrättalagt och terapeutiskt evangelium. I hans fotspår vandrar nu många präster och pastorer med budskap tunnare än vatten.

Under åren har jag även försvarat Åsa Waldau, kritiserat Lena Andersson, försvarat USA:s invasion av Irak, kritiserat Jönköpings pingstförsamling (och särskilt Pelle Hörnmark) och försvarat Sarah Palin.

Under 2009 började jag så sakta vakna rent politiskt. Visserligen hade jag redan tidigare konstaterat att en kristen bör vara höger men mitt ställningstagande hade då inte så mycket att göra med principer för hur samhället bör organiseras för att kunna sägas vara gott. I en kritik av Broderskapsrörelsens nya manifest skriver jag om det socialistiska felslutet: ”om du verkligen älskar din medmänniska måste du också älska välfärdsstaten.” För även om vi har ”ett kollektivt ansvar för de svaga och fattiga innebär inte det att lösningen måste vara politiskt organiserad och finansierad med skattemedel.” I ett verkligt solidariskt samhälle hjälper vi varandra av fri vilja. Mer om detta i Ett parti för små som vill bli större, Om skatter och solidaritet och Påskuppropet och kristenhetens socialistiska slagsida.

Över hela denna period på 10 år är det nog det moraliska haveri som aborter utgör det ämne som legat mig närmast hjärtat. Glädjande nog har det blivit lite mer accepterat att ventilera abortkritik. Men dödandet fortsätter i oförminskad skala.

När jag började skriva fanns det väldigt få kristna röster på nätet. Jag hade heller inga barn. Så det var inte svårt att finna motivation och tid. Idag är läget helt annorlunda. Antalet kristna röster är stort, tre barn (och en fru) pockar på uppmärksamhet och de ”sociala medierna” har förändrat landskapet på nätet. Det har därför blivit allt mer sällan som jag skriver. Samtidigt uppskattar jag skrivandet och det reflekterande som det kräver av mig. Och jag tycker att bloggen är ett bättre ställe att föra ordentliga samtal på än Twitter, Facebook och Google+. Ett inlägg där rullar snart förbi och är snabbt glömt. Så jag kommer att fortsätta här så länge jag har något att skriva om och tankar att utveckla.

Passa också på att läsa min artikel Pacifismen – en fara för freden som även den publiceras idag.

Du kan kommentera, eller