Denna dag för 10 år sedan skrev jag mitt första inlägg på bloggen. Sidan hette då poluha.rocks.it (en gratisdomän) och verktyget jag använde för att skapa sidorna var Radio Userland. Detta var innan de stora bloggverktygen som WordPress och Blogger slog igenom och bloggen blev var mans egendom.

En av mina käpphästar från första början var att religiösa påståenden kan bedömas som alla andra; med förnuftet och logikens lagar. Det andliga tillhör inte en dimension som är onåbar för vårt förnuft. Med denna utgångspunkt kommenterade jag hetslagstiftningen, könsneutrala äktenskap och kanske framförallt det stora samtalet om den kristna trons sanningsanspråk som pågick under 2002 och 2003.

Samtidigt pågick en intensiv diskussion i samhället om USA och konflikten med Irak. Mitt intresse för etiska aspekter på våldsutövning väcktes av en präst som kategoriskt fördömde USA:s anfall mot Afghanistan. Anfallet var att möta ont med ont och våld löser inga problem, menade han. Återigen var här ett exempel på hur särskilda sanningar började gälla så fort man trädde in i en kyrka eller öppnade Bibeln. För hur kan man annars komma fram till sådana märkliga uppfattningar? Våld löser ju problem om det stoppar en tjuv eller mördare. Nåväl, det har blivit en hel del inlägg om detta ämne. Och en hel magisteruppsats! Och en längre artikel i Dagen!

Sedan frågar jag mig vad denna blogg hade varit utan KG Hammar och Christer Sturmark. De utgör båda två väldigt tacksamma meningsmotståndare i det att de har så tydligt fel. Medan Sturmark representerar den nyateistiska vågen i Sverige med sin ytliga, ogenomtänkta och vulgära kristendomskritik stod Hammar för en kritik av den kristna tron som var mer sofistikerad och antagligen mer förödande. Hammar talade till alla dem som ville tona ner kyrkans sanningsanspråk och den ”tunga teologin” om synd och dom till förmån för ett mer tillrättalagt och terapeutiskt evangelium. I hans fotspår vandrar nu många präster och pastorer med budskap tunnare än vatten.

Under åren har jag även försvarat Åsa Waldau, kritiserat Lena Andersson, försvarat USA:s invasion av Irak, kritiserat Jönköpings pingstförsamling (och särskilt Pelle Hörnmark) och försvarat Sarah Palin.

Under 2009 började jag så sakta vakna rent politiskt. Visserligen hade jag redan tidigare konstaterat att en kristen bör vara höger men mitt ställningstagande hade då inte så mycket att göra med principer för hur samhället bör organiseras för att kunna sägas vara gott. I en kritik av Broderskapsrörelsens nya manifest skriver jag om det socialistiska felslutet: ”om du verkligen älskar din medmänniska måste du också älska välfärdsstaten.” För även om vi har ”ett kollektivt ansvar för de svaga och fattiga innebär inte det att lösningen måste vara politiskt organiserad och finansierad med skattemedel.” I ett verkligt solidariskt samhälle hjälper vi varandra av fri vilja. Mer om detta i Ett parti för små som vill bli större, Om skatter och solidaritet och Påskuppropet och kristenhetens socialistiska slagsida.

Över hela denna period på 10 år är det nog det moraliska haveri som aborter utgör det ämne som legat mig närmast hjärtat. Glädjande nog har det blivit lite mer accepterat att ventilera abortkritik. Men dödandet fortsätter i oförminskad skala.

När jag började skriva fanns det väldigt få kristna röster på nätet. Jag hade heller inga barn. Så det var inte svårt att finna motivation och tid. Idag är läget helt annorlunda. Antalet kristna röster är stort, tre barn (och en fru) pockar på uppmärksamhet och de ”sociala medierna” har förändrat landskapet på nätet. Det har därför blivit allt mer sällan som jag skriver. Samtidigt uppskattar jag skrivandet och det reflekterande som det kräver av mig. Och jag tycker att bloggen är ett bättre ställe att föra ordentliga samtal på än Twitter, Facebook och Google+. Ett inlägg där rullar snart förbi och är snabbt glömt. Så jag kommer att fortsätta här så länge jag har något att skriva om och tankar att utveckla.

Passa också på att läsa min artikel Pacifismen – en fara för freden som även den publiceras idag.

När detta skrivs har Ryssland precis provskjutit en ny slags missil som ska kunna penetrera det missilförsvar som NATO nyligen har aktiverat i Europa. Det är nästan som gamla tiders kapprustning mellan Öst och Väst. Hur ska vi förhålla oss till denna utveckling?

En vanlig reaktion är att militära satsningar överhuvudtaget är av ondo. Bygger vi upp vårt försvar kommer potentiella motståndare att göra detsamma med vapenindustrin som enda vinnare. Och varför använda pengar som bättre behövs för vård och skola på dyra vapen? Bakom dessa argument finns ofta inställningen, mer eller mindre genomtänkt, att vapnen aldrig under några omständigheter kan komma till någon nytta. Används de blir det katastrof. Används de inte, ja då kunde vi lika gärna ha varit utan dem. Detta är pacifism, rätt och slätt.

I Sverige har vi flera respekterade fredsrörelser som företräder denna uppfattning. Så skriver Plogbillsrörelsen på sin hemsida att de vill “avskaffa krig och konstruktivt omvandla vapen och militär industri till nyttig och livsbejakande produktion.” Kristna Fredsrörelsen skriver att de tror på en värld utan våld och verkar för “total nedrustning”. De uppmanar också kyrkor att ta avstånd från våld. Konflikter ska lösas med ickevåld. Vi har också Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen som vill samla alla människor “som är övertygade om att konflikter kan lösas utan våld och att krig kan förebyggas genom samarbete, ekonomiska medel och diplomati.” Symbolen för föreningen är ett avbrutet gevär.

Det är förstås inget fel med att önska sig fred. Inte heller att arbeta för att uppnå den. Alla borde göra det. Ändå menar jag att dessa rörelser är helt fel ute och att deras idéer, i takt med att de får större fotfäste, faktiskt är en fara för freden.

För det första är det inte existensen av moderna vapen som skapar våldsamma konflikter. Närmare en miljon tutsier mördades av machetebeväpnade hutuer i Rwanda under tre blodiga månader 1994. Här saknades det moderna vapen, i händerna på soldater skickade att stoppa folkmordet.

Även utan machetes hade massmördandet ägt rum men då med knivar, liar eller grepar. Människans uppfinningsrikedom är på detta område väldigt stor. Och det illustrerar ett annat problem, nämligen fredsrörelsernas idylliska människosyn. En värld utan våld och krig där alla konflikter löses genom samtal förutsätter en ny människa. I denna värld, här och nu, kommer det alltid att finnas onda män som är beredda att gå över lik för sin egen upphöjelses skull. Plogbillsrörelsens namn kommer från gammaltestamentliga profetior om ett kommande fredsrike där det inte längre behövs några svärd. Men vi är inte där än och att för oss i förtid skrota våra vapen är att inbjuda till övergrepp.

Med sitt fokus på våld och krig likställer dess fredsrörelser i realiteten fred med vapenvila. Förvisso är vapenvila en förutsättning för fred. Men vapenvila kan också stå i vägen för verklig fred om vi med fred menar ett tillstånd av harmoni och rättvisa. Så kunde Saddam Husseins regim systematiskt förtrycka kurderna utan att bryta mot någon vapenvila. Det tog ett krig för att det förtrycket skulle upphöra.

Jag saknar, för det fjärde, ett moraliskt ställningstagande för de stater där frihet och demokrati råder. Att kräva “total nedrustning”, att ta avstånd från våld i största allmänhet och att förstöra vapen som tillhör Sverige eller England är att missa det enkla faktum att det spelar roll vem som bär vapnen. Att som Nätverk Mot Krig, sitt namn till trots, enbart protestera mot USA:s kriginsatser är rentav omoraliskt. Fredsrörelserna borde istället erkänna att det för fred krävs säkerhet och rättvisa och att den bästa garanten för denna är de västliga makterna, med USA i spetsen.

Med detta perspektiv blir vapenexport inte alltid fel. Ibland är det rätt, som när vi säljer vapen till exempelvis NATO-länder för användning i Afghanistan. Ibland är det fel, som när vi säljer vapen till Burma. Att modernisera Europas missilförsvar kan också vara rätt väg att gå, om det existerar ett reellt hot mot våra länder som vi inte förmår neutralisera på annat sätt. Att här verka för allmän nedrustning och ett generellt förbud av vapenexport tjänar paradoxalt inte freden eftersom de enda som lyssnar till fredsrörelsernas krav är ledarna för de västliga demokratierna.

Med allt detta sagt kan det ändå mycket väl finnas utrymme för en ömsesidig och kontrollerad nedrustning. Men vilka är dagens parter som ska fås att nedrusta? Även när det gäller ickevåldsbetonade konfliktlösningsmetoder finns korn av sanning i fredsrörelsernas budskap. Om vi, både som nation och som individer, vill vara en fredsbevarande kraft får inte den spontana reaktionen vara att svara aggression med aggression. Konflikter kan lösas utan våld. Krig kan förebyggas med diplomati och genom ekonomiska medel. Men detta arbete måste ske med realistiska förväntningar på vår förmåga att förhindra våld och krig.

Vid mitt arbetsbord har jag en bild på ett amerikanskt hangarfartyg. Det påminner mig om att freden, som vi alla bör sträva efter, i den tid vi nu lever faktiskt är beroende av vapenmakt. De verkliga fredsaktivisterna är inte de som demonstrerar på gatorna i London, Paris och Washington. Nej, de är de män och kvinnor som med risk för sina liv beger sig till världens konfliktområden för att bekämpa tyranner och folkmördare. Allt som oftast bär de amerikansk flagg.

När den amerikanske presidenten Barack Obama mottog Nobels fredspris sade han följande:

Världen måste komma ihåg att det inte bara är internationella institutioner ”” inte bara avtal och fördrag ”” som skapat stabilitet efter andra världskriget. Oavsett de misstag vi kan ha begått, råder ett självklart faktum: Förenta Staterna har hjälpt till att skapa global säkerhet under mer än sex årtionden, med blodet från våra medborgare och styrkan hos våra militära förband.

Den tjänstgöring och de uppoffringar som män och kvinnor i uniformer gjort har skapat fred och välstånd, från Tyskland till Korea, och möjliggjort demokrati.

Så sant.

Läs även vad andra skriver om pacifism, krig, fred, fredsrörelser