Frun satt och tittade på ett program på TV där en ung kvinna (under 40 år) berättar att hon känner att hon måste ut och jobba. ”Det förväntas av mig”. Hon kände ingen sådan press i London, där hon bott tidigare. Det slog mig att denna känslighet för omgivningens förväntningar och svårigheten att ignorera dem är ett märkligt och väldigt hämmande karaktärsdrag. Kanske är det typiskt svenskt? Jag känner igen den i mig själv och andra människor i min närhet beskriver samma sak.

Vi är bundna – inte så mycket av regler, lagar eller moral – utan av ofta subtila förväntningar på vårt beteende. Med lite större självständighet hade det lätt gått att rycka på axlarna åt sådana förväntningar. Om inget konkret hindrar mig så vad är det egentligen som stoppar mig från att göra det jag vill?

Det sägs ofta att detta är jantelagens hemland (trots ordets norska ursprung). Kanske är det så. Detta beroende av omgivningens tysta accepterade av mig verkar i alla fall vara ytterligare ett uttryck för vår fruktan för att sticka ut. Vi (svenskar) känner av omgivningarna och lär oss att tolka signaler, allt för att inte bli utstötta ur gruppen. Sedan lever vi i detta fängelse hela livet.

Men sanningen är att regler, lagar och moral är mycket viktigare än omgivningens förväntningar. Att bryta mot de förra innebär oftast en klar överträdelse som i sin tur kommer att bestraffas. Att bryta mot förväntningarna, däremot, behöver inte få några negativa konsekvenser. Det kan bli som när barnet ropar att kejsaren är naken. Våra ögon öppnas och vi befrias från en lögn och en rädsla.

Vägen ut ur fängelset blir då som följer: 1) Definiera vad vi vill. 2) Ta reda på om det finns några regler, lagar eller moraliska hinder för att göra vad vi vill. 3) Göra det.

Lätt som en plätt.