Jag lyssnade till en predikan om pengar idag. Det var gott att istället för att höra det vanliga om hur Gud älskar alla människor få sig undervisning till livs som har med vardagen att göra. Mer sånt! Predikan baserade sig på Ordspråksboken och John Wesleys undervisning i ämnet. Mer sånt också! Kort sagt gäller det att:
- tjäna så mycket vi kan
- spara så mycket vi kan
- ge så mycket vi kan
För att vi ska kunna spara effektivt måste vi lära oss att skilja på begär och behov. Och för ha något att spara måste vi först ha tjänat en del pengar. Och vi tjänar pengar genom att arbeta, inte genom att köpa lotter. Våra sparade pengar ska vi sedan använda för att ge där tionde är ett riktmärke tilltaget i underkant.
Predikan var god och innehöll mycket mer stoff än så här. Men detta räckte för att min hjärna skulle börja arbeta på högtryck. Frågor som direkt dök upp var:
1. Wesley sparade för att ge. Men är inte vi förpliktigade att spara även till oss själva? Huset kan behöva repareras, oväntade utgifter kan komma och pensionen måste tryggas. Är det ”oandligt” att tänka så? Eller bara ansvarsfullt?
2. Att skilja på begär och behov är ofta svårt. Vi står nu inför ett bilköp. Familjen har växt och vår gamla bil har blivit väldigt trång. Att göra längre resor kommer att bli obekvämt. Men är en ny bil ett behov? Och vad ska vi säga om huset vi äger? Eller en semesterresa till fjällen? Om vi accepterar att allt detta utgör rimliga utgifter är frågan hur mycket som sedan finns kvar. Huset och bilen kan sluka hur mycket pengar som helst.
3. Hur ska vi ser på sjukdoms- och olycksfallförsäkringar till barnen och livförsäkringar som täcker skulder? Kan de anses vara behov? Eller är de uttryck för en bristande tillit till Herren? Samma fråga kan ställas om hem- och bilförsäkringen.
4. Hur ska man se på att låna pengar? Att sätta sig i skuld innebär i någon mån att låta sig bli förslavad menade predikanten. Och så är det ju. Alternativet till hus- och billån är emellertid att vänta väldigt länge på att köpa huset och bilen. Och att spara pengar är ju idag en förlustaffär. Den reella sparräntan är negativ.
5. Förändrar inte våra höga skatter hur vi ser på givande? En del av skatterna omvandlas ju till bidrag till mindre bemedlade. Kanske är behovet av tiondegivande inte lika stort idag? Sedan blir ju vår möjlighet att ge så mycket sämre också. När staten tagit sitt återstår ju bara hälften av inkomsten.
6. Ska man rikta sitt givande helt till församlingen eller ska man använda eget huvud och fördela pengarna själv?
7. Kanske är det så att vi inte borde äga varken bil eller hus. Men då talar vi om rejält annorlunda livsstil. Utan bil tar vi oss inte till mina föräldrar. Ja, faktiskt knappt till kyrkan i grannorten. Och att bo i en lägenhet vore bara marginellt billigare. Den stora fördelen är annars att någon annan står för ägandet och reparationer. Men hur ok är det att låta någon annan stå för de riskerna?
Vi har det väldigt bra, sägs det. Och vi borde kunna ge mer än någonsin. Ändå är det min personliga erfarenhet att inkomsten snabbt går åt till saker som långt ifrån självklart kan klassas som begär. Skulle jag lägga undan till pensionen och kommande renoveringar av huset, spara för oförutsedda utgifter och att ge tionde talar vi om rejält röda siffror i resultaträkningen.
Jag tror självfallet på det personliga och frivilliga givandet. Mitt problem är få pengarna att räcka till när jag samtidigt har ett ansvar för min familj och dess framtida försörjning. Något måste bort, frågan är bara vad. Och säg nu inte semesterresan till fjällen, det var tre år senast.
Andra skriver om: pengar, sparande, givande, tionde, John Wesley
Sparat under övrigt - pelle @ 1:52 - kommentarsflöde - 
skriv ut
Du kan kommentera, eller pinga från din egen sajt.
6 kommentarer till “Pengar, sparande och givande”
-
Per Ewert säger:
Några råd i all ödmjukhet från en annan förhoppningsvis klokt sparsam familjefar. Jag skulle säga: bort med barnförsäkringar. Om något tragiskt skulle hända är ändå pengar en liten del i sammanhanget. Dessutom bor vi i ett väldfärdsland där barnen ändå är försäkrade upp över öronen. Vissa i vår bekantskapskrets tycker vi är stolliga som inte har försäkrat barnen, men då får vi pengar över till exvs sportlovets Finlandsresa med dem istället.
Bil går bort om den är så ny att värdeminskningen inte kan betraktas som etiskt försvarbar. Var den gränsen går tror jag du hittar bra själv.
-
pelle säger:
Tack Per för konkreta råd! Hur ser du på sparande till sin egen pension då?
-
Per Ewert säger:
Vi pensionssparar mycket nära noll kronor i månaden. Om Herren dröjer och vi får leva har jag svårt att tro att vår familj ska gå under även med en pension som klart understiger en normal heltidslön. Vi har blivit vana att klara oss på långt mindre pengar än så, och om man har lyckats bli fri från sitt huslån ser jag få ekonomiska avgrundshål i framtiden – och de flesta tjänar mer än vad vi gör.
Pensionsfonderna är förstås väldigt ivriga att spela på vår fruktan. Jag tror inte ekonomin bör vara vår största oro i ett välfärdsland som Sverige. Det finns betydligt värre saker att vara orolig för.
-
pelle säger:
Per, vi tänker olika om välfärdsstaten. Jag har inga större förhoppningar om att den kommer att leverera någon vidare pension när det är dags för mig. Och jag tror att vi kommer att behöva ta ett allt större ansvar för våra egna liv och dess kostnader framöver. Det gäller sjukförsäkringar och pensioner.
Säkert finns det värre saker att oroa sig över. Men vår framtida försörjning är ändå en väldigt viktig fråga. Vi kan inte räkna med att Jesus återvänder snart. Och heller inte med välfärdsstaten. Därför måste jag ta ansvaret för min och min familjs framtida försörjning.
-
Gunvor Vennberg säger:
Om man äger något, hus eller som vi en bondgård då ”lever man fattigt men dör rik” Dör man inte med stövlarna på kan det när man blir lite äldre vara läge att flytta till något mindre och då bör man i de flesta fall få en bra slant att leva på på ålderns höst om man säljer en egendom och hunnit betala av ev lån. Äger man dessutom jord kan man ju odla delar av maten själv… Vill barnen ta över så får de i utbyte försörja en (sk undantag). Så har bönderna iallafall alltid tänkt förut. Det är sympatiskt tycker jag.
-
Gustaf säger:
Ang. Barnförsäkringar…”Om något tragiskt skulle hända är ändå pengar en liten del i sammanhanget” skrev Per Ewert.
Ja det stämmer att pengarna är en liten del i sammanhanget men försäkringarna kan ändå göra att man inte hamnar i en ekonomisk baksmälla om ens barn blir beroende av t.ex. livslång vård!
Kommentera detta inlägg
Några råd i all ödmjukhet från en annan förhoppningsvis klokt sparsam familjefar. Jag skulle säga: bort med barnförsäkringar. Om något tragiskt skulle hända är ändå pengar en liten del i sammanhanget. Dessutom bor vi i ett väldfärdsland där barnen ändå är försäkrade upp över öronen. Vissa i vår bekantskapskrets tycker vi är stolliga som inte har försäkrat barnen, men då får vi pengar över till exvs sportlovets Finlandsresa med dem istället.
Bil går bort om den är så ny att värdeminskningen inte kan betraktas som etiskt försvarbar. Var den gränsen går tror jag du hittar bra själv.
Tack Per för konkreta råd! Hur ser du på sparande till sin egen pension då?
Vi pensionssparar mycket nära noll kronor i månaden. Om Herren dröjer och vi får leva har jag svårt att tro att vår familj ska gå under även med en pension som klart understiger en normal heltidslön. Vi har blivit vana att klara oss på långt mindre pengar än så, och om man har lyckats bli fri från sitt huslån ser jag få ekonomiska avgrundshål i framtiden – och de flesta tjänar mer än vad vi gör.
Pensionsfonderna är förstås väldigt ivriga att spela på vår fruktan. Jag tror inte ekonomin bör vara vår största oro i ett välfärdsland som Sverige. Det finns betydligt värre saker att vara orolig för.
Per, vi tänker olika om välfärdsstaten. Jag har inga större förhoppningar om att den kommer att leverera någon vidare pension när det är dags för mig. Och jag tror att vi kommer att behöva ta ett allt större ansvar för våra egna liv och dess kostnader framöver. Det gäller sjukförsäkringar och pensioner.
Säkert finns det värre saker att oroa sig över. Men vår framtida försörjning är ändå en väldigt viktig fråga. Vi kan inte räkna med att Jesus återvänder snart. Och heller inte med välfärdsstaten. Därför måste jag ta ansvaret för min och min familjs framtida försörjning.
Om man äger något, hus eller som vi en bondgård då ”lever man fattigt men dör rik” Dör man inte med stövlarna på kan det när man blir lite äldre vara läge att flytta till något mindre och då bör man i de flesta fall få en bra slant att leva på på ålderns höst om man säljer en egendom och hunnit betala av ev lån. Äger man dessutom jord kan man ju odla delar av maten själv… Vill barnen ta över så får de i utbyte försörja en (sk undantag). Så har bönderna iallafall alltid tänkt förut. Det är sympatiskt tycker jag.
Ang. Barnförsäkringar…”Om något tragiskt skulle hända är ändå pengar en liten del i sammanhanget” skrev Per Ewert.
Ja det stämmer att pengarna är en liten del i sammanhanget men försäkringarna kan ändå göra att man inte hamnar i en ekonomisk baksmälla om ens barn blir beroende av t.ex. livslång vård!