Skip to main content.


den 4 februari 2009


  Den kristna vänstern och det goda samhället

Broderskapsrörelsen har alltså skrivit ett manifest – ett manifest för en kristen vänster. Först några grundläggande fakta om dokumentet: Det är uppdelat i fyra avsnitt med rubrikerna Glöd, Solidaritet, Öppenhet och Hopp.  Av de totalt 1458 ord som manifestet innehåller förekommer ”Jesus” noll gånger och ”Gud” fem gånger i positiva ordalag och två gånger för att markera mot andra grupper. Bibeln refereras till en gång (Matt 25:40). Ordet ”kärlek” förekommer åtta gånger och ”sanning” två gånger (och då för att markera mot andra som säger sig äga den).

Dessa enkla fakta reser vissa frågetecken kring manifestets påstådda kristlighet, även om jag inte vill dra för långtgående slutsatser redan nu. Särskilt reagerar jag över frånvaron av Jesus och Bibeln. En bibelvers räcker inte för att fånga den del av Bibelns budskap som går att applicera på politiska sammanhang.

Låt oss titta närmare på manifestets inledande del. Det lyder:

Vi, den kristna vänstern, är en progressiv kraft för ett rättvist, öppet och solidariskt samhälle. Vi står med ett ben i arbetarrörelsen och ett ben i den kristna ekumeniska rörelsen. För oss är tron en källa till hopp, mening och en väg till mänskligt växande och frigörelse.

Vår utgångspunkt är kärleksbudet och Guds gränslösa nåd. Gud är kärlek och eftersom människan är skapad till Guds avbild har vi alla en del av den gudomliga kärleken inom oss. Människovärdet är därför okränkbart och eftersom vi alla är en del av Guds kärlek har vi också lika värde och lika rättigheter och skyldigheter.

Tillsammans har vi ett ansvar för dem som har sämst förutsättningar och de som är mest utsatta. Varje människa, oavsett vad hon gått igenom, oavsett vad hon själv gjort sig skyldig till, har rätt till förlåtelse, till upprättelse och till ett värdigt liv. Vår uppgift är att bidra till att skapa politiska förutsättningar för denna upprättelse.

Spontant reagerar jag på att det är ”tron” som utgör broderskaparnas källa till hopp och mening. Kanske hakar jag upp mig på ord men det är inte tron utan Gud som utgör källan till hopp och mening. Sedan är förstås min tillit till Gud, eller min tro på honom, avgörande för om detta hopp och denna mening blir en verklighet för just mig. Utan tro finns ju inget hopp. Jag måste vilja ha med Gud att göra för att det ska finnas en framtid för mig. Men hoppets och meningens källa är Gud själv.

En annan sak, och kanske viktigare, är att broderskaparna endast talar om trons, eller Guds, betydelse för ”mänskligt växande och frigörelse”. De skriver inget om trons betydelse för frälsningen. Visst kan man tala om frälsning som en slags frigörelse. Och växande skulle kunna tolkas som helgelse. Men både frälsning och helgelse handlar om förlåtelse och omvändelse från synd vilket ju ”mänskligt växande och frigörelse” inte ger några associationer till direkt. Och redan här kommer vi till en avgörande skillnad mellan denna ”kristna vänster” och den kristdemokratiska ideologin. I detta manifests inledning finner vi inget om människans syndfullhet utan människosynen är idel ljus. Så står det exempelvis att ”vi alla har en del av den gudomliga kärleken inom oss” men inget om att människan vänt sig bort från Gud och hans kärlek. Vi kan kontrastera med kristdemokraternas människosyn:

Människans ofullkomlighet innebär att för mycket makt inte får läggas i en enskild människas, grupps eller partis händer. Det krävs alltid någon form av balansskapande maktdelning. Ofullkomlighetstanken ger också en realistisk grund för synen på demokratin som arbetsform. Ingen person, parti eller grupp vet allt om hur ett samhälle ska skötas, men genom samarbete kan det gemensamma bästa främjas.

Människosynen får alltså konsekvenser för hur man organiserar samhället och för vilken tilltro vi ska ha till politikens förmåga att adressera människans allvarligare problem. Och det bör inte råda något tvivel över vilken av dessa två människosyner som ligger närmast kristendomens.

Det andra stycket har jag inga större problem med. Men entusiasmen brister och det beror på den lite snäva utgångspunkten; kärleksbudet och Guds gränslösa nåd. Denna utgångspunkt blir det filter som broderskaparna använder när de reflekterar över den kristna tron. Och då går de miste om perspektiv som Guds helighet, Kristi återkomst, människans syndfullhet och behov av räddning. Med andra ord: med deras val av utgångspunkt undviker de mycket av det som ger kristendomen sälta. Kvar blir det lättsmälta, det vi gillar att höra. Inte för att dessa saker är felaktiga men det handlar ändå om en reducering av kristendomens budskap till människan.

När broderskaparna i tredje stycket skriver ”Tillsammans har vi ett ansvar för dem med sämst förutsättningar och de som är mest utsatta” kan jag bara instämma i detta. I ett gott samhälle hjälper människor varandra och de sämst lottade blir hjälpta upp på fötter igen. Men även om vi har ett kollektivt ansvar för de svaga och fattiga innebär inte det att lösningen måste vara politiskt organiserad och finansierad med skattemedel. I broderskaparnas värld är det i första hand myndigheterna som ska bistå de utsatta. Så skriver de också i sista meningen att de vill verka för att skapa ”politiska förutsättningar” för människors upprättelse. Men människor kan förstås organisera sig helt frivilligt för att hjälpa de svaga och fattiga. Och vi gör också det när vi engagerar oss i exempelvis Stadsmissionen eller lokala församlingar. Detta är verklig solidaritet.

Och jag tänker mig att det i första hand är hjälp människor emellan som Jesus syftar till i Matt 25:40. Där står ju ”vad ni har gjort för någon av dessa minsta”, inte ”vad ni låtit tjänstemän göra…”. Det utesluter inte att omsorg även måste skattefinansieras men det visar vilken slags hjälp som borde vara den primära i ett samhälle präglat av kristna värderingar. Inom parentes bör sägas att texten i Matt 25:40 inte bör tolkas som om den handlade om allmän omsorg. Där står ju ”dessa mina minsta som är mina bröder” och ”dessa mina minsta” borde då rimligen referera till Kristi lärjungar. Betänker vi att texten handlar om vår eviga destination blir detta än mer troligt eftersom vi annars skulle frälsas genom våra gärningar. Överhuvudtaget är det svårt att få ihop denna text med Bibelns undervisning om frälsning genom tron men om vi förstår ”dessa mina minsta” som medkristna kan texten harmoniera med den övriga undervisningen om frälsningen.

Klart är att broderskaparna förväxlar makro- och mikronivåerna. Jesu undervisning handlar inte om överheten eller om hur man bäst organiserar ett land. Nej, den är ett budskap riktat till individen om hur han ska uttrycka kärlek till Gud och sin medmänniska. Jesu undervisning rör sig på mikroplanet medan broderskaparna vill få den att gälla makroplanet. Det är ett klassiskt socialistiskt språng: om du verkligen älskar din medmänniska måste du också älska välfärdsstaten. För övrigt är broderskaparna inte de enda som blandar ihop mikro och makro. Vi är så genompolitiserade i vårt samhälle att vi ofta läser Bibelns texter med politikerglasögon. Ett annat exempel på det är undervisningen om att vi ska älska våra fiender och vända andra kinden till (se Matt 5:38-). Många menar att detta är ett pacifistiskt budskap, det vill säga att om fienden tar Gotland ska vi ge dem Skåne också. Men det Jesus talar om är hur vi på ett personligt plan ska förhålla oss till dem som gör oss illa. Om detta kan förstås sägas mycket mer.

Broderskaparna skriver också att varje människa, oavsett vad hon gjort, har rätt till förlåtelse, upprättelse och ett värdigt liv. Detta vänder jag mig starkt mot. Vi har aldrig rätt till förlåtelse. Vi har visserligen en evangelisk skyldighet att förlåta men någon motsvarande rättighet att bli förlåten existerar inte. Tvärtom ska förlåtelsen, när den erbjuds, ses som en nåd och tas emot med tacksamhet. Detsamma gäller upprättelse och ett värdigt liv. Utgångsläget är därför att människor inte har rätt till hjälp. Ytterst är det vi själva som ansvarar för våra liv och myndigheterna bör inte, så långt det går, ta detta ansvar från oss om vi ska växa upp och bli vuxna. Nej, hjälpinsatsen bör motiveras av kärlek till medmänniskan. Vi ser nöd och reagerar på den genom att ge av våra egna resurser. Likaså bör den skattefinansierade omsorgen baseras på en vägning av tillgångar och verkliga behov och inte på att medborgaren har rätt till bistånd. Jag kan aldrig kräva pengar av grannen om jag skulle råka bli arbetslös, exempelvis. Däremot kan grannen förbarma sig över mig. Samma sak bör gälla det bistånd som jag kan få från myndigheterna.

Ja, mycket mer kan förstås sägas. Men jag ser att broderskaparna snart kommer en ny version av manifestet och jag kan därför inte hålla längre på denna text. Jag lär återkomma med mer i detta ämne.

Andra bloggar om: , , , ,

Du kan kommentera, eller pinga från din egen sajt.



8 kommentarer till “Den kristna vänstern och det goda samhället”

  1. Anna Ardin säger:

    Tack för dina synpunkter, det är värdefullt!

    Mycket riktigt är detta som du utgår från det första utkastet av tre som är på remiss inför Broderskapsrörelsens kongress i sommar. Flera av de poänger du saknar finns med i det andra utkast som nu finna på vår hemsida (se länken ovan).

    De synpunkter du presenterar här tar vi också med oss i vårt fortsatta arbete, och såsmåningom ska våra medlemmar ta ställning till manifestet.

    Manifestet finns som sagt på vår hemsida Jag hoppas att andra som läser också vill bidra till utformningen genom att skicka in synpunkter och kommentarer!

    den 9 februari 2009 kl 11:53
  2. Anna Ardin säger:

    Förresten tycker jag personligen att du har tokfel i att välgörenhet skulle vara mer ”äkta” än välfärd.

    Jag har skrivit om det här http://annaardin.blogspot.com/2008/11/stadsmissionens-syfte-och-ml-eller.html

    Broderskap har inte tagit ställning till mitt inlägg, utan det är helt i privat namn. Men för mig är detta en av de stora skillnaderna mellan kristen höger och kristen vänster.

    den 9 februari 2009 kl 12:03
  3. Pelle säger:

    Du har säkert rätt i att frågan om hur välfärden ska finansieras är det som skiljer höger från vänster, oavsett om den är kristen eller inte. Men jag tänker inte primärt i termer av vänster/höger i mitt inlägg. Jag frågar: vilken välfärd är det Jesus syftar till i Matt 25:40? Hur lyder kopplingen mellan evangeliet och välfärdsstaten? Jag tänker mig, och det är det jag skriver om, att Jesus främst syftar till vi på ett personligt plan ska bistå varandra. Han talar inte om hur detta ska organiseras i stor skala. Därmed inte sagt att det inte går att härleda att människor har ett kollektivt ansvar från Bibelns undervisning. Men Broderskapsrörelsen gör inte det i sitt manifest. Ärligt talat räcker det inte att komma fram till att vi har ett kollektivt ansvar. Broderskaparna borde också visa varför detta kollektiva ansvar främst bör tas av stat och myndigheter.

    När jag skriver om ”verklig” solidaritet menar jag en solidaritet som som kommer från hjärtat och tas emot i hjärtat. Den institutionaliserade solidariteten är kall och borde bara finnas som en sista utväg. Därför borde ett gott samhälle ge stort utrymme för privata & småskaliga initiativ. Ett gott samhälle hjälper människor att vara goda, det tar inte över ansvaret.

    den 16 februari 2009 kl 22:00
  4. Anna Ardin säger:

    Jesus kanske inte förklarar exakt vilka skattesatser som ska gälla, och det är väl en vansinnig tur. Här kan tron och ideologin tillsammans leda mina tankar framåt, på så sätt skapas kreativa förslag på samhällelig ordning.

    Den solidaritet som kommer från hjärtat blir inte mindre vanligt förekommande i ett samhälle där de basala behoven är solidariskt tryggade. Staten kan aldrig ta över alla behov en människa har, men staten kan trygga förutsättningarna för att det ska skapas.

    Med svag välfärd ökar utslagningen. Kanske ökar viljan att ge frivilligt om man inte har obligatoriska skatter, men människans ofullkomlighet och fångarnas dilemma kommer alltid att göra så att det inte ges tillräckligt – från hjärtat – om inte alla gör det. En skattesmitare försämrar allas betalningsvilja, hur skulle det då bli om ingen av dina grannar gav något från hjärtat? Då skulle ditt hjärtna behöva skrika otroligt högt för att du skulle ge 32% av din lön till bättre behövande, uppbyggnad av gemensam infrastruktur eller skolgång för ett barn i Flen.

    den 17 februari 2009 kl 10:08
  5. Pelle säger:

    Tack för ditt svar, Anna. Jag uppskattar att du tar dig tid. Och jag menar inte att ni broderskapare behöver hitta en vers som exakt dikterar vilken skattesats som är enligt Guds vilja. Vi behöver använda både uppenbarelse och förnuft för att organisera ett gott samhälle, det är klart. Däremot efterlyser jag en diskussion om välfärdsstatens vara, dess storlek och ansvar och hur allt detta kan relateras till den kristna tron. Faktum är att jag tycker att det är er plikt som kristna socialdemokrater att försöka grunda den socialdemokratiska ideologin i kristendomen, särskilt när ni så hårt går ut med att ni är den ”kristna vänstern”. Alltså, vad gör er specifikt kristna mer än att ni hyllar kärleksbudet?

    Kan välfärdsstaten bli för stor? När övertar staten ansvar som rätteligen borde ligga på individ- eller gruppnivå? Dessa frågor önskar jag att ni adresserade i manifestet. Min egen erfarenhet säger mig att ju större ansvar ”överheten” tar, desto mindre tar jag. Och det leder till en ond spiral. Och jag ser detta omkring mig. Folk klagar på ”samhället” istället för att ta egna initiativ. Människor har delvis passiviserats. Jag tänker mig att det, åtminstone delvis, beror på att staten är så stor i Sverige.

    Du talar om att basala behov ska tryggas solidariskt. Och med det menar du offentligt försörjda. Och jag instämmer i det. Frågan är förstås vad vi menar vara grundläggande behov. Anställning? Dagis? Barnbidrag? 480 dagars föräldrapenning? Simhall? Hockeyrink? Jag tänker mig att det handlar om sjukvård, äldrevård och skola. Plus försvar, rättsväsende och infrastruktur. Och alltid borde frågorna vara: kan detta lösas på frivillig väg? löser vi problemet på den lägsta effektiva nivån? hur kan vi ge enskilda och familjer mer makt över sin vardag? Ungefär så tänker jag.

    Varför tog du upp Flen som exempel, förresten? Jag är själv uppvuxen strax utanför, så jag blev lite nyfiken.

    den 17 februari 2009 kl 23:07
  6. Lars Flemström säger:

    Skillnaden mellan vänster och höger är mycket riktigt hur välfärden ska finansieras, men dessutom fördelningen av välfärden och hur graden av välfärd för dem som har minst. Man kan mycket väl på kristna grunder engagera sig i det parti, som man tror är det bästa verktyget för att förverkliga den delen av det kristna livet, att tjäna sin nästa.

    Det finns en politisk vänster och en politisk höger, och som kristen kan man välja det ena eller andra. Däremot kan det inte finnas någon kristen höger och någon kristen vänster. Att föredra Kristdemokraterna före Moderaterna, eller Vänsterpartiet före Socialdemokraterna är ingen kristen handling alls, utan en följd av vad man skulle kunna kalla mänskliga skygglappar. Vi tror ju att vi har gjort det bästa partivalet – åtminstone tills vi eventuellt upptäcker att vi valt fel. Om nu Socialdemokraterna, mätt med en 100 % objektiv måttstock, vore det bästa partivalet, kan man fråga sig varför inte alla människor, utom möjligen de mest onda, är socialdemokrater? Nej, partivalet är inte en kristen handling – däremot är det en kristen handling hur vi agerar inom det parti vi valt att tillhöra. Och därför – upprepar jag – kan det inte finnas någon kristen höger och någon kristen vänster, utan enbart en kristen gemenskap mellan höger och vänster. Jesus är Herre över både Moderaater och Socialdemokrater, men han är inte moderat eller socialdemokrat!

    Broderskap kan inte på något sätt göras ensamt ansvariga för partipolitiseringen av den kristna tron. Men själva föreställningen att man kan gå ut med något slags vänsterkristen teologi exkluderar kristna med borgerliga partisympatier. (Och vice versa: Jag har vid åtskilliga tillfällen kritiserat Claphamninstitet för att ha positionerat sig till höger på den politiska skalan, därmed exkluderande alla dem som står till vänster politiskt. Man kan inte göra anspråk på att äga sanningen, om man inte gör den verkligt tillgänglig för alla. Sann kristen tro får inte ha krav på byte av politisk hemvist som en förutsättning.)

    Tyvärr är vänsterkristendomen en förvanskaning av traditionell kristen tro, under påverkan av nygnosticism och nyhedendom, och en svartmålning av traditionell kristne tro som kärlekslös och omänsklig under förevändning av synder som har begåtts ”i Guds namn” av kristna som stått till höger politiskt. Som om det inga kristna, som stått till vänster politiskt, skulle ha begått samma slags synder. ”I Guds namn”. Vägen till helvetet är stensatt med goda avsikter. Att man vill väl, är ingen garanti för att man gör gott, att resultatet av det man gör verkligen blir gott.

    Ska regeringen rädda bilindustrin? Det vore väl en god gärning? Om det enda kriteriet för att vara ”en god kristen” är att man vill så väl, är väl inget pris för högt? Om priset ändå skulle bli för högt, kan ju regeringen rädda sitt goda hjärta genom att avsiktligt göra en dålig valrörelse. Så att det faller på Mona Sahlins lott att genomföra de ytterligare försämringar i socialförsäkringssystemen, som i aå fall behövs för att betala kalaset.Alltså låta någon annan göra de otrevliga delarna av jobbet.

    den 25 februari 2009 kl 5:35
  7. Kristen flumvänster – smygig hårdhöger « Kristen Vänster säger:

    […] med islamdemokrati, Trotten, Daniel Carlstedt, Claes Krantz och Anna Ardin är också positiva, Pelle Poluha del 1 och Pelle Poluha del 2 gör en ärlig djupläsning och menar att kristen tro borde leda till […]

    den 13 maj 2009 kl 5:20
  8. Kontroversiellt manifestet för kristen vänster är nu klubbat och klart! « Kristen Vänster säger:

    […] finns några andra som skrivit om manifestet 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17 (radio), 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, […]

    den 4 augusti 2009 kl 10:07

Kommentera detta inlägg

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


Fatal error: Uncaught Error: Call to undefined function show_subscription_checkbox() in /var/www/poluha.se/basun/wp-content/themes/gila/comments.php:89 Stack trace: #0 /var/www/poluha.se/basun/wp-includes/comment-template.php(1554): require() #1 /var/www/poluha.se/basun/wp-content/themes/gila/single.php(41): comments_template() #2 /var/www/poluha.se/basun/wp-includes/template-loader.php(106): include('/var/www/poluha...') #3 /var/www/poluha.se/basun/wp-blog-header.php(19): require_once('/var/www/poluha...') #4 /var/www/poluha.se/basun/index.php(17): require('/var/www/poluha...') #5 {main} thrown in /var/www/poluha.se/basun/wp-content/themes/gila/comments.php on line 89