Dagens evangelietext från Lukasevangeliets 10 kapitel berör mig alltid starkt. Så här lyder den:

Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.” Herren svarade henne: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”

Mina sympatier går till Marta och jag vet att jag inte är ensam om det. Marta arbetar och Maria hjälper inte till. Klart Marta blir irriterad. Och klart att Marta ägnar sina tankar åt maten, de har ju Jesus på besök och nog förtjänar han en fin middag. Marta vill göra något för Jesus. Maria verkar inte bry sig om sådant. Jesus är ju på besök, det är han som är viktig. Låt oss äta en varm korv eller en enkel smörgås. Eller bra drick vatten. Maten är inte det viktigaste. Och Jesus ger Maria rätt. Hon har valt det viktigaste, att vara nära Jesus och lyssna till honom.

En reflektion jag fick under eftermiddagen var denna: Som kristen ska jag ju be och arbeta (ora et labore). Det kan tyckas som att jag ska ha lite av Marta och lite av Maria. Och det är en vanlig utläggning av texten, att vi ska balansera dessa figurer inom oss. Men Jesus säger att ”bara en sak behövs.” Och ska vi då inte kunna satsa helhjärtat på detta enda, det vill säga att sitta vid Jesu fötter? Inte behövs det någon balans här. Men vårt arbete då? Ska vi inte arbeta, som Marta gör? Självklart är det så. Men kanske, och detta är ett kanske, är det så att vårt arbete bäst föds ur vår gemenskap med Jesus. Gemenskapen med Jesus skulle kunna både rusta och inspirera oss för arbetet. Om detta blir grunden för arbetet tror jag att vi skulle slippa Martas irritation på dem som vi bedömer som lata. Vi jobbar ju då för att vi vill det, inte för att vi måste.

Den katolske filosofen Peter Kreeft (en av mina stora inspirationskällor) har en lysande föreläsning om denna text. I föreläsningen talar han om hur viktigt det är för oss ”kulturkrigare” att inse kulturkrigets oviktighet. Det är viktigt men samtidigt oviktigt. Ty endast ett är nödvändigt. Lyssna, njut, bli berörd och sätt dig sedan vid Jesu fötter. Sedan kan stora saker hända.

Så skriver Stefan Swärd, ordförande i Evangeliska frikyrkan, på sin ganska nya blogg:

För att lyfta blicken från amerikanska presidentval till universums huvudfrågor, jag har gått och blivit jätteförkyld, en vecka innan jag ska springa Stockholm halvmarathon. Jag är en karismatisk kristen som tror att Gud gör under och att man ska be för de sjuka. Men kan man be till Gud om att bli frisk så att man ska kunna springa ett Marathonlopp? Har inte Gud viktigare saker för sig än att bota krassliga Marathonlöpare? Jag vet inte. Någon djupsinnig pentekostal teolog som läser denna blogg kan kanske hjälpa till med vägledning.

Jag gillar Stefan (om än inte allt han står för). Han verkar så väldigt enkel, prestigelös, avslappnad och med en stor dos humor. Och Jesuscentrerad. Inte illa för en samfundsledare.

Nu är jag varken pentekostal eller vidare djupsinnig så helt rätt person är jag inte att försöka svara på hans fråga. Men skam den som ger sig. Så… Självklart kan man be till Gud om att bli av med en förkylning för att kunna springa ett marathonlopp. Man kan be till Gud om allt. Lika självklart har Gud viktigare saker för sig men grejen med Gud är att hans resurser är väldigt stora. Han kan svara på de futtigaste av böner. Själv skulle jag lägga till ett ”men ske din vilja, Gud” efter en sådan bön. Däremot har jag inga tankar alls om när Gud egentligen svarar på böner. Alltid säger vissa och menar då, lite krystat, att bönesvaret är hans närvaro (eller något sådant). Oerhört sällan är min egen erfarenhet. Dystert men sant.

Andra bloggar om: Stefan Swärd, bön, bönesvar