Skip to main content.

Yttrandefrihetens gränser

Debatten om Åke Green och hans predikan har blivit olyckligt polariserad. Å ena sidan har vi dem som med Jonas Gardell i spetsen tolkar all kritik mot den homosexuella livsstilen som hets. Sedan finns de som anförda av Världen Idag ensidigt fokuserar på den kränkning av Greens religions- och yttrandefriheter som tingsrättens dom innebär.

Klart är att det sedan länge finns gränser för yttrandefriheten. Och jag tror att de flesta accepterar dessa. Vi vet av erfarenhet att hets bäddar för våldsamma förföljelser. Lagen säger att vi inte får hetsa eller uttala oss missaktande mot vissa utpekade grupper i samhället. Här finns alltså en juridisk gräns för vad man får säga, oavsett om man gör det i religionens namn eller inte. Och jag menar att det även finns en moralisk gräns. Den fråga man alltså måste ställa sig är om Green passerat dessa gränser. Varken Green eller någon annan predikant har en obegränsad yttrandefrihet.

Var går då gränsen för det straffbara? Konstitutionsutskottet för följande resonemang:

Det straffbara området får inte sträckas så långt att det kommer att omfatta även en saklig diskussion om eller kritik av homosexualitet. Kriminaliseringen skall inte utgöra ett hinder mot opinionsfriheten eller ett hot mot den fria åsiktsbildningen.

I domslutet finns en liknande formulering. Lagen ger alltså fortfarande utrymme för kritik av den homosexuella livsstilen. Men den ska vara sakligt grundad och, får man anta, uttalad på ett försonligt och icke-agiterande sätt. Och det är på dessa punkter tingsrätten kritiserar Greens predikan. Som jag läser lagen och domslutet är det fortfarande tillåtet att säga, exempelvis, att homosex är en synd och att homosexualitet är en psykologisk störning. Det var sättet som Green predikade på som fällde honom i tingsrätten. Han använder en rad mycket starka ord och gör kopplingar mellan homosexualitet och tidelag och pedofili som måste uppfattas som spekulativa (även om han skulle ha rätt i sak). Jag kan förstå om tingsrätten uppfattade predikan som direkt hatisk.

Därmed inte sagt att Green självklart gjort sig skyldig till ett lagbrott eller att lagen är bra. Ordet missaktning är exempelvis väldigt vagt och lämpar sig illa för en lagtext. Men oavsett vad lagen säger och vad hovrätten kommer fram till, tycker jag att svenska kyrkoledare borde ägna lite tid till hur man egentligen ska predika om homosexualitet. Green är inte värd några ovationer. Även om RFSL är ytterst framgångsrikt och provocerande i sitt arbete, måste kristenheten bevara fattningen. Visst, vi måste presentera obehagliga sanningar om homosexualitet och här gäller det att vara saklig och tänka på hur vi bäst gör oss förstådda. Men vi måste samtidigt komma med nåd. Det finns homosexuella som far illa och här gäller det att kommunicera att Guds kärlek även sträcker sig till dem. Greens predikan brister på båda dessa punkter.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit