Skip to main content.

Förvirring

Något som i hög grad kännetecknar vår tid är att vi undviker att ta ställning i de stora frågorna. Jag tänker förstås särskilt på religiösa frågor men även på politiska. Det råder en dogmatisk förvirring. Sökandet står högre än finnandet, frågor är viktigare än svar, vägen betonas mer än målet. Den som kommer med Sanningen får snart erfara omgivningens vrede.

Som kristen har jag tagit ställning för Kristus och tror att den kristna världsbilden är sann. Av detta följer att jag förkastar de sanningsanspråk som inte är förenliga med kristen tro. Därmed förklarar jag andra religioner som, i långa stycken, falska. Detta är kontroversiellt.

Som kristen har mina ögon öppnats och jag ser att världens religioner kan jämföras. Det finns sanning (och lögn) inom den ”religiösa sfären”! Jag ser också att det är viktigt vad jag tror på, håller för sant, eftersom mina föreställningar påverkar hur jag lever.

Det är lätt att tro att ens ögon öppnats slutgiltigt, att jag ser allt nu när jag ser på världen med trons ögon. Så är det inte förstås. Mycket återstår att uppenbaras, mycket återstår att överlåta sig till.

Den dogmatiska förvirringen i världen v.g. religiösa frågor återfinns även bland kristna i frågan om kyrkotillhörighet. Bland mina vänner spelar det liten roll vilket samfund man tillhör, så länge detta bekänner sig till Jesus. Ingen kyrka är mer sann än någon annan. Det finns knappt längre någon som försöker rättfärdiga existensen av ett enskilt frikyrkosamfund, åtminstone inte bland de yngre. Den postmoderna människan har tillräckliga svårigheter att välja Gud. Att även välja kyrka är bara för mycket. Sanningen ska vara enkel att förstå och helst kunna uttryckas i en mening.

Den splittring, förvirring och trötthet den (post)moderna människan bär på försvinner inte när hon slutligen ger upp för Kristi anspråk. Hon har fått nog av konflikter och söker enhet och harmoni. De krig som förts i Kristi namn säger man nu bero på synden, och människans tendens att rättfärdiga även sina mest usla handlingar, snarare än av kärlek till Gud. Så är det förstås.

Dessvärre applicerar hon inte sina nyvunna insikter på konflikterna mellan olika kyrkor och samfund. Istället för att erkänna att synden ligger bakom splittringen även inom kristenheten, ryggar hon tillbaka för dessa konflikter och säger att ”Vi är alla ett”, d.v.s. samma sak som icke-troende säger om religioner. Utanför kristenheten säger man att det räcker att vara snäll. Fri- och lågkyrkliga säger att det räcker att tro på Jesus. Båda maximen är uttryck för samma sak: konflikträdsla, trötthet och misströstan. Konflikträdsla därför att man inte vågar säga att en kristen broder har fel, trötthet därför att ännu ett område öppnar sig som man måste ta ställning till, misströstan därför att det inte finns någon att lita på.

Men vi måste kämpa vidare och vinna den sanning som uppenbarats. Kyrkor med motstridiga anspråk kan inte alla ha rätt.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit